Allting som är roligt har ett slut och nu har detta lilla roliga kommit till sitt!
Det blev nästan 600 bloggar innan det tog slut,inte illa.
Detta är det sista jag skriver på denna blogg, kanske den återkommer någon gång i framtiden när läget är annorlunda!
I dessa tider är det bättre för mg att inte vara i offentligheten längre utan istället stilla dra mig in i anonymiteten, det är nog lugnast så på alla fronter.
Jag avslutar med en liten sten i mitt bröst, jag skulle egentligen vilja fortsätta men under rådande omständigheter är det dessvärre en omöjlighet.
Jag vill tacka alla er som följt mig under dessa år, ni har med era kommentarer och glada tillrop glatt mig och gett mig inspiration att skriva vidare.
Kanske ses vi nån gång i framtiden igen, jag hoppas att vi ses igen, alla utom en av er, du vet själv vem du är och varför!!
Ha ett underbart liv och var rädda om varandra!

BLOGGEN ÄR NU FORMELLT NEDLAGD!

Jag har nu fått namn och telefonnummer till en handläggare på Migrationsverket, jag ringde dit igår och blev hänvisad till honom. Jag kan villigt erkänna att jag hade några kilo fjärilar i magen men jag behövde inte oroa mig allt för mycket visade det sig. Alla har sagt till mig att det är hart när omöjligt att få tag på tjänstemännen som jobbar där men denne man svarade redan efter första signalen. det tog jag som ett gott tecken. Jag framlade mitt ärende lite försynt och han började ställa några konstiga frågor till mig, jag var inte riktigt beredd på dom men förstod rätt snart att det var hans sätt att kolla att jag och min fru verkligen känner varann. Han frågade också hur Junes pappa ställde sig till att hon skulle flytta till Sverige och jag svarade då att jag verkligen hoppas att han inte säger något eftersom jag då i så fall måste börja tro på spöken. Han skrattade faktiskt lite när jag sa det och innan vi avslutade samtalet sa han att han kanske skulle komma med ett beslut redan den här veckan. Vid detta halva löfte  gjorde mitt hjärta ett litet extra skutt men luttrad som jag är så tar jag inte ut något i förskott, när beslutet väl kommer, då som först ska jag jubla. Om min handläggare är Socialdemokrat så finns ju risken att ett kanske blir till ett nej som sedan blir till ett ja, man kan ju alltid hoppas på att han inte är det, då är det bättre om han säger ja redan direkt. Men hur man än vrider och vänder på saker och ting så ser det ju med ens lite ljusare ut på horisonten, nu är i alla fall ärendet i rullning och kanske slår min förhoppning in om ett återseende redan innan jul. Jag har dessutom tagit reda på att Katay och June kan gå till ambassaden, få en stämpel i sina pass och sedan åka till Sverige på en och samma dag. Det löser många knutar då man inte behöver boka hotellrum eller nåt annat, det blir förmodligen buss ner till Bangkok och sedan taxi till flygplatsen, flyg via Helsingfors och sen hämtar jag upp dom på Arlanda. Jag har redan nu lagt ut en liten förfrågan till en av mina arbetskamrater om att eventuellt låna hans bil när jag ska hämta dom. Min egen är i allt för uselt skick för att jag ska våga använda den  i ett så pass viktigt ärende. Skulle det spricka med billånet får jag helt enkelt hyra en bil igen, det blir en liten extra kostnad igen men det får jag väl ta då.

Den här veckans första två arbetsdagar är nu till ända och nu är jag ledig fram till torsdag då jag jobbar tre timmar igen. sen är fredagen ledig och sen tar helgen vid då jag jobbar både lördag och söndag. Risken finns ju att även morgondagen och fredagen blir uppbokade också men än så länge har ingen ringt i alla fall men det kan ju ändras fort. Jag ska prata några timmar med min hustru och sedan ska jag ta ett ärende på stan om jag ids. Sen väntar ytterligare några timmar av städning och sen har jag tvättid lite senare i kväll. Det är en liten omställning att inte kunna tvätta när man vill och funderingen på att skaffa en egen tvättmaskin börjar te sig allt mer som en god sådan. Jag ska ju dessutom löpa en ny tv men jag har blivit avrådd att göra det nu, det är bättre att vänta tills mellandagsrean, klokt råd tycker jag. Då kan jag rent av köpa både en tv och en tvättmaskin för samma peng som bara tv:n skulle ha kostat annars. Jag hade tänkt köpa en 42-tummare men när julen är över kommer det att finnas 50-tummare för ungefär samma pengar så kanske ska man satsa på en sån istället. Jag kommer att sitta ungefär tre meter från tv:n och enligt dom jag har pratat med så kan man ha en 50-tummare då, jag får väl se vad jag hittar, det är ju fortfarande några månader kvar.

Så i brist på annan sysselsättning så är det nu bara att invänta beskedet från Migrationsverket och hoppas på att det kommer innan den första snön gör sitt intrång. Enligt min polare så skickas beskedet till Thailand via deras intranät vilket gör att beskedet kommer att finnas på ambassaden redan samma dag eler åtminstone dan efter, allt beroende på vilken tid på dygnet det blir klart. Det är inte utan att det börjar kännas lite pirrigt nu, det är ju så påtagligt nära och jag vet att både Katay och June är förväntansfulla inför vad som komma skall. Jag har precis avslutat dagens sejour med dom och den här dagen var Katay på hemmaplan så jag fick även prata med June, det värmer alltid. Min lägenhet är ganska kylslagen så all extra värme man kan få är av godo. I skrivande stund väntar jag på vaktmästaren som ska komma och fixa en ny list till ytterdörren och skruva upp värmen i lägenheten. Förvisso tycker jag om att ha det svalt och skönt i sovrummet men bara för den sakens skull vill man ju inte vakna upp med rimfrost i håret. Jag är dessutom ganska övertygad om att den minsta av mina två brudar inte alls uppskattar att sova i minusgrader, riktigt så illa är det nu inte men det är rätt så kyligt på kvällar och morgnar. Jag måste ju se till att ha det lite ombonat och varmt när dom kommer så dom inte vänder i dörren och åker tillbaka igen.

Väderläget: + 10, molnigt men regnfritt, ja jävlar.

Lördagens långa nattpass blev en uppvisning i konsten att bromsa in så många gånger det bara är möjligt på en 8 mil lång rundresa. Jag har aldrig varit med om värre spring än vad jag upplevde då. Det började redan när jag åkte från Totebo in mot stan, två  rejäla inbromsningar innan jag ens var i Hjorted, ca en mil från Totebo. Bägge gångerna var det rådjur som prompt skulle springa över vägen när jag kom farandes med skräcken lysande i deras ögon. Nästa gång jag blev tvungen att bromsa in var när jag var på väg tillbaka igen ett par timmar senare, jag såg nåt grått som stannade till mitt på vägen och vid en första anblick trodde jag det var en älg. Men när han skuttade in i skogen så visade det sig att det var en dovhjort med en magnifik krona på huvudet, det var den största hjort jag någonsin sett, och jag har sett många ska ni veta. Jag menar tar man fel på en älg och en hjort så kan ni ju själva försöka räkna ut hur stor den egentligen var. Det kändes ett tag som om man var mitt i nåt slags olympiska spel för springande djur där alla deltagare tävlade i samma gren, ”vara så dum som möjligt och springa över vägen när det kommer nåt stort och gult”. Trots alla dessa självmordskandidater förlöpte kvällen och natten utan några större bekymmer, det är ju en hel vecka kvar till lönehelg och det märktes också på det klena passagerarantalet. Att sen regnet öste ner och tempen låg runt +3 gjorde säkert sitt till också. Dessvärre var det någon eller några som var lite för pigga nere vid busstationen för i dag när jag kom ner dit var det två rutor krossade i busskurerna. När vi lämnade stationen i går natt var dom hela så det måste ha hänt någon gång efter  klockan 02.15. Det är ju själva fan att man inte kan låta bli att förstöra, jag har inget emot att folk tar sig en jävel till helgen men varför ska det sabbas? Jag kan inte dra mig till minnes från min gröna ungdom att vi slog sönder saker och ting bara för att vi inte hade något annat att göra, jag hoppas verkligen jag minns rätt. Den här helgen behövde jag inte heller agera obetald taxi, den sista klev av i Hjorted och sen var det bara att släcka ner bussen och åka upp med den till garaget. På väg hem mitt i natten blev det ytterligare en inbromsning men även denna gång gick det bra. Det är egentligen ett smärre mirakel att det inte händer fler olyckor än vad det gör, hos oss har vi varit relativt förskonade i alla fall. Det enda som hänt hittills var en hjort som tog självmord genom att springa in i sidan på en buss som en av mina kollegor framförde. Av hjorten blev inget kvar men det sista den gjorde i sitt liv var att förstöra en sidoplåt på bussen som kommer att kosta närmare 20.000:- att fixa, det var ju en jävla tur att det inte var en älg.

På Migrationsverksfronten är det tystare än i en faraonsk gravkammare och ju längre tid det tar innan jag hör något därifrån desto större växer sig min frustration. Jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska behöva ta så lång tid att sätta en stämpel på ett papper, skicka det papperet till mig och ett likadant till ambassaden i Bangkok. Jag skulle kanske ha ljugit och sagt att Katay är en elitidrottare eller nåt, då hade hon säkert varit här redan nu. I morgon ska jag jobba mina, numera, obligatoriska tre timmar och när jag kommer tillbaka ska jag ringa till Migrationsverket för att se om jag kan få lite förhandsinfo om hur lång tid det kan ta. Risken är rätt stor att jag dels inte får tag på min handläggare och om jag får det inte kommer att gilla svaret. Den här årstiden har jag förvisso en viss tendens att se det mörkaste av det mörka i allt jag företar mig så det kanske inte blir så illa som jag förväntat mig trots allt,men  fan tro’t.  Jag antar att jag får anledning att återkomma i frågan. På sätt och vis är det ju ganska bra att jag jobbar rätt mycket, det är lite lättare att hålla borta tankarna då men all ovisshet gör ju att man blir lite less på jobbet också. Det är väl snudd på tabu att säga så i dagens läge när man trots allt måste vara tacksam över att ha ett jobb, missförstå mig gärna rätt, jag är glad för det men det är just nu inte så kul.

Något som däremot är rätt kul är att jag idag fick ett mail från en gammal polare, Wiweca,  som jag tappat kontakten med sedan ett par år tillbaka. Av en ren slump hittade jag hennes son på Facebook och via honom kunde jag förmedla min e-mailadress. Så i dag damp det ner ett mail och det var riktigt kul att höra från henne och hennes gubbe, som även det är en gammal bekant till mig. Wiw är en fena på att skriva på ett väldigt humoristiskt sätt och hennes mail framtida mail kanske kan få upp smilbanden på mig en smula, det lär jag behöva nu i höst.

Väderläget: +3 och stjärnklart, det ser ut som om det kan bli frost till natten, ja jävlar.

Tjo-hoo, tänker man när man får reda på att man ska köra abbonemang, trots att det ”bara” är till Kalmar. Lite mindre tjo-hoigt blev det när det visade sig att jag skulle hämta folket klockan 7, köra ner dom till Kalmar dit vi anlände klockan 9, släppa av dom och sedan bara vänta till klockan 16 innan det blev dags för hemfärd igen. Förvisso är Kalmar en trevlig stad att strosa runt i men den här årstiden, när det blåser in på bara skinnet oavsett vad man har för kläder på sig, drar man sig in i det längsta för att bege sig ut på någon längre promenad. Jag tog i alla fall tillfället i akt och for en sväng till IKEA för att inhandla gardinstänger och lite annat tjafs som jag behöver. IKEA i Kalmar är beläget på ett stort område där det finns hur många butiker som helst så man kan lätt fördriva tiden ett bra tag där men nackdelen är att det är så stora, öppna ytor så det blåser halv storm var man än går. Men inne på varuhusen är det ju stiltje, åtminstone vad det gäller vind, däremot vimlar det ju av folk man ska trängas med, inte minst på IKEA. Nåväl, jag hade nu inte så mycket emot att gå omkring därinne och jag hittade i stort sett allt jag behövde och glömde givetvis en hel del också. Inköpslistan som jag så noggrant fyllt i dagen innan låg i tryggt förvar hemma på köksbordet. Nu gjorde det ju inte så mycket eftersom jag hade exakt samma abbonemangskörning påföljande dag men trots att jag egentligen borde så åkte jag inte ut dit igen, det börjar snart att eka i min plånbok så jag tar resten nån gång efter nästa löning istället. jag antar att det kommer att bli ett par svängar till när min hustru kommer hem, det är säkert något vi behöver som jag inte ens har tänkt på men det får jag ta då.

Den här dagen har jag varit ledig och tog då tillfället i akt att åka en sväng till Norrköping. Mitt egentliga ärende var att åka upp till Ricky på Lucky 7 för att beställa tid för ytterligare en tatuering. Ja jag vet, men jag har fortfarande lite platser kvar på kroppen som det ännu inte är några bilder på och så får det ju inte vara. Jag fick en tid i mitten av December och återkommer med bild och allt när det väl är klart. Min polare och tillika författare Mike mötte upp mig hos Ricky och när jag avslutat mitt ärende tog vi oss ner på stan. Vi slank in på Waynes Coffe där vi avnjöt varsin Kaffe Latte som var rent gudomligt god. I vanliga fall brukar det ju bli ett par tre koppar när man fikar med sina kompisar på stan men den här muggen var en riktig bamsing, det var nog närmare en halvliter i varje kopp så det blev ”bara” en. Som vanligt när jag och Mike träffas flyter snacket på utan avbrott och man hinner inte märka att tiden går runtomkring. Strax innan 14 bröt vi upp eftersom Mike skulle förbereda en högläsning ur sin kommande bok senare i afton och jag hade ytterligare en kompis att hälsa på innan det blev dags för hemfärd. Han försvann åt sitt håll allt medan jag hämtade bilen och for iväg ut till Åby för att träffa min gamla vän Michael. Jag har inte sett honom på över ett år och sen sist har han hunnit sälja sin pizzeria, varit arbetslös ett tag, träffat kvinnan i hans liv och börjat jobba hos sin blivande svärfar. Det var så förbannat roligt att träffa honom igen och få ta del av allt som hänt sen sist och som vanligt så trugade han ju på mig en pizza, han tyckte väl jag såg lite utsvulten ut. Varenda gång har jag försökt att få betala men då blir han nästan förbannad på mig och man vill ju inte bli osams med sina vänner så det är bara att hålla god min. Jag blev kvar i drygt 1½ timme innan det blev dags att styra kosan hemåt igen. Det tar ungefär 1½ timme att köra hem och eftersom klockan var strax efter 16 så var det hög tid att bege sig iväg, det blir mörkt rätt tidigt nu och jag gillar inte att köra min lilla låda när det är mycket djur på vägarna. Mitt sista ärende, innan hemfärden var ett faktum, var att svänga in på Jysk och köpa en gardinkappa till köket men det var det absolut sista inköpet jag gjorde den här löningen. Jag hade egentligen tänkt vänta till nästa månad men det ser så sterilt ut när man inte har gardiner i fönstren så jag ändrade mig. Jysk är också det enda stället jag hittat en kappa på, åtminstone som är nåt att ha men det verkar som om man är hopplöst ute när man köper en sån, det ska tydligen vara längder för hela slanten nuförtiden. Men har jag någonsin brytt mig vad andra tycker och tänker? Den passade bra i alla fall och köket blev med ens lite mer levande.

Kommande helg skulle jag vara ledig och hade till och med tänkt att jag skulle ta mig ett par jävlar men den villfarelsen tog min chef snart ur mig via ett telefonsamtal. I morgon har jag ett sånt där tråkigt tretimmarsskift och på Lördag är det återigen dags att köra nattbussen mellan Totebo och Västervik. Egentligen hade jag ingen lust men eftersom det är förhållandevis ganska bra betalt så kunde jag inte tacka nej, jag har helt enkelt inte råd med det. Dock tänker jag kontrollera bussen mycket noggrant då jag kommer till Ankarsrum på sista svängen så jag slipper att skjutsa hem en massa fyllon igen med personbilen, fullt så roligt är det inte. En annan fördel är ju att man slipper vakna bakis på söndagen, man känner sig förvisso bakfull i alla fall när man vänder och vrider på dygnet men det har ju inget med alkohol att göra. Man får väl hoppas att Väderverket har fel i sina förutsägelser eftersom det lovats snö redan i morgon bitti som sedan ska övergå till regn. Just nu är det stjärnklart men det kan ju ändras under natten. Personligen tycker jag att det är lite väl tidigt med snö men man lär väl knappast kunna påverka det antar jag. Första halkan är ju alltid lite kuslig och i mitt fall är det ju första halkan på tre år, jag kan ju inte direkt påstå att jag ser fram emot det. Men man ska ju inte måla fan på väggen, det har ju hänt att dom har spått fel förut, hoppas kan man ju alltid.

Väderläget: +3, stjärnklart på himlen och bara en svag vind, ja jävlar.

Det är egentligen bara en fördel med att köra på natten men den ser man inte förrän lönebeskedet kommer, annars finns det inget med det som man ser någon större glädje i. Det är alltid en massa djur ute och rör på sig, mörkret är kompakt och man blir nästintill blind om man får möte med ett annat fordon. Lägg sen där till att mörkerseendet inte är som det borde vara i kombination med undermåliga halvljus och där har ni min lördagnatt i ett nötskal. Men ibland händer det ju saker och ting som man så här i efterhand kan skratta åt och en av dessa händelser inträffade i går. Jag har gjort till en vana att alltid fråga dom fylltrattar som åker med mig vart dom ska av någonstans eftersom det i nio fall av tio oftast inträffar att dom sitter och somnar. Jag följde min vana i går kväll då han som vann gårdagens jag-är-fullast-i-Västervik-tävlingen kom på min buss, han skulle till Ankarsrum lyckades han sluddra fram. Jag hade ett tiotal passagerare på och när jag kom fram till Ankarsrum var det bara tre kvar, trodde jag. Det klev på ytterligare en kille innan jag kom fram till stationen och han satte sig bredvid den som jag trodde var vinnaren och började prata med honom. När jag så småningom kom fram till Hjorted klev dom båda av och det var då som först som jag uppmärksammade att han faktiskt var en hon. Originalkillen satt och sov längre bak i bussen upptäckte jag när jag kollade igenom den när dom sista gått av. Jag skakade honom ett bra tag innan han ens visade något som helst livstecken och när han väl slog upp ögonen gick det inte att få något vettigt ur honom. Det tog mig närmare fem minuter att få honom att inse att han hoppat i helt galen tunna och när det sedermera gick upp ett Liljeholmens för honom blev han ännu mer förvirrad. Jag var ju tvungen att bege mig till Totebo för att parkera bussen och jag kände att jag ju inte kunde lämna honom där mitt ute i obygden så det vara bara att ta med honom till bussuppställningen. Naturligtvis var det en bil felparkerad så jag hade ett rent helvete att backa in bussen men dom som bor i huset bredvid såg vad som var på gång och kom och flyttade bilen vilket ju var tacknämligt. Inte minst med tanke på att klockan var 03.30, att dom ens var vakna.  Det tog mig ytterligare några minuter innan jag loggat ur systemet och plockat ihop mina grejer och under tiden hade min ofrivillige passagerare naturligtvis somnat igen. Jag övervägde ett kort ögonblick att lämna honom där han satt men fast jag var frestad så övervann förnuftet till slut känslan, man får lite konstiga tankar när man är dödstrött och måste slåss med felparkerade bilar mitt i natten. Jag lyckades dock få liv i honom igen och baxa in honom i min bil, jag antar att det var den något kyliga luften som fick honom att piggna till för vi hann inte mer än att starta förrän truten började gå på honom. Det tar cirka 25 minuter att köra ner till Ankarsrum från Totebo och man måste sitta på helspänn hela tiden eftersom det är så enormt mycket hjortar som springer kors och tvärs över vägen. Under dessa 25 minuter fick jag höra hela hans unga livs historia. Han var 18 år och kvinnor kunde man inte lita på eftersom hans flickvän gjort slut med honom en månad tidigare, det var själva grundkonceptet i hans berättelse och något han ständigt återkom till. När han väl kommit igång gick det inte att få stopp på honom men mitt i en inandning så lyckades jag i alla fall klämma in en fråga om vart han egentligen ville kliva av. När jag äntligen fått ut honom från bilen drog jag en suck av lättnad och kunde så småningom bege mig hemåt. Jag stängde till och med av radion och bara njöt av tystnaden under de 20 minuter resten av färden tog. Nästa gång ska jag fråga honom hur han mådde när han vaknade denna dag, det ska bli intressant att se om han ens kommer ihåg mig.

Min arbetsdag i morgon börjar redan klockan 04.00 och med anledning av det så var jag tvungen att kliva upp redan vid 10-tiden, annars blir det svårt att somna i kväll. Jag vaknade med känslan av att faktiskt ha gjort något bra under gårdagen. Hade det varit någon av de äldre gamla tjurskallarna hade dom troligen bara lämnat honom i Hjorted och låtit honom ta sig hem på eget bevåg bäst fan han ville. Dock har jag ju själv varit ung en gång i tiden, även om det är svårt att tro, så jag tror nog att han uppskattar det om han nu minns något av det, jag skulle ha gjort det i alla fall. Resten av denna dag har ägnats åt lägenhetsvård med diverse möbelskruvning och annat trivialt, vilket år som helst blir det nog färdigt. Jag hann i alla fall med att prata bort några timmar med min fru och min dotter och då är det ju alltid lite lättare att ta itu med saker och ting. Men den senaste tidens myckna arbete börjar nu kräva sin tribut i form av värkande axlar och rygg samt en magkatarr som inte är av denna världen. Det är ju en jävla tur att det finns Novalucol, annars vet jag inte hur jag skulle klara mina dagar, det är inte alltid så lätt att göra saker och ting när man sitter skarpt framåtlutad med en hand uppkörd i solar plexus. Just nu är det stiltje i maggropen men det har tagit en halv karta tabletter för att komma dithän. Jag känner att jag skulle behöva lite semester och eventuellt får jag min önskan uppfylld till veckan då jag, än så länge, bara är uppsatt på jobb i tre dagar. Jag funderar då på att ta en av dessa lediga dagar och åka till Norrköping för att hälsa på några polare men jag har ännu inte bestämt mig. Det sura är bara att när man är ledig så går man och våndas av att man inte får någon inkomst den dagen och det är inte den bästa medicinen för en pågående magkatarr, tro mig, jag vet.

Väderläget: +5 och regntunga skyar, ja jävlar.

Ibland har man ju såna där dagar då man önskar att man stannat kvar i sängen hela dagen, kliat sig i naveln och läst en god bok som enda ansträngning. Nu är ju dessa dagar då man verkligen kan göra så synnerligen lätträknade och mer eller mindre en utopi. Den här veckan har jag varit till Kalmar fyra dagar på raken och just i dag hade jag fan ingen lust alls men det var bara att pallra sig iväg upp till jobbet. Fredagar, och just den turen jag skulle köra, är alltid synonymt med mycket folk och stressigt att passa tiderna, denna dag var heller inget undantag. Jag var rätt sliten när jag kom ner till Kalmar och gick därför direkt in och satte mig i fikarummet. Efter en liten stund kom det en kvinnlig kollega från Mönsterås och efter hälsningsfrasen sa hon: ”Kommer du ihåg att jag åkte med dig i går?” Jodå, när hon nämnde det så kom jag ihåg det men jag hade inte reflekterat så mycket över det. Sen fortsatte hon med att säga: ”Det var fan vad illa du körde”. Jag hajade till men kunde se att det fanns ett litet flin i mungipan och innan jag hann komma på något lämpligt försvarstal fortsatte hon med att skrattande säga att hon menade precis tvärtom. Hon hade gjort sig till och köpt en tidning som hon ämnade läsa för att få tiden att gå men istället satt hon och somnade, något hon hävdade att hon aldrig brukar göra. Bättre betyg än så kan man väl knappast få av en kollega? Den lilla uppskattningen räddade min dag och det blev inte ens jobbigt att köra hemåt, det kan räcka med så lite för att man ska bli lite munter igen. När jag kom tillbaka och hade ställt ifrån mig bussen på plattan så gick jag in och kollade vad jag skulle köra nästa vecka, jag kunde då konstatera att jag var uppsatt på ett abbonemang. Jag bläddrade i pärmen för att se vart jag skulle och kände ett litet stänk av ironi då det visade sig att jag skulle till….Kalmar!?!  Nåväl, jag hittar ju vägen i alla fall så jag behöver ju knappast någon gps. Det jag vet är att dom jag ska skjutsa ska till sjukan i Kalmar och går det som jag har tänkt mig så hinner jag nog eventuellt med ett besök på IKEA, jag måste ha gardinstänger så det skulle vara kanonkula i så fall. Inte minst med tanke på att jag ju dessutom har ett fordon att forsla hem dom i.

Lägenheten börjar bli allt mer ombonad men jag har inte hunnit med så mycket som jag kanske hade önskat eftersom jag jobbat så mycket. Min plan inför kommande dag är dock att få upp lite tavlor på väggarna, det blir med ens lite mer hemtrevligt då men som vanligt när man bor i en hyreslägenhet så kommer det att bli ett jävla borrande. En del tavlor kan man sätta upp med X-krok men en del av dom är rätt tunga och behöver lite mer stöd för att inte ramla ner från väggarna. Den tavla jag är mest stolt över är den jag ärvde av min morfar. Han var i sin ungdom en riktigt duktig speedwayåkare och han vann en massa medaljer som han sedan gjorde en tavla av. Den fick jag i min ägo och även om den inte har något större värde i sig så är den ovärderlig för mig, det är det enda minnet jag har av honom. Dock har hans intresse för sporten inte smittat av sig på mig vilket en del av mina kamrater inte alls har någon förståelse för. Jag vet inte vad det är med motorsport som får mig så anti, det lockar mig inte helt enkelt. Samma sak med fotboll som jag tycker är så urbota trist, åtminstone den svenska varianten. Jag kan sätta mig ner och glo om det är VM eller nåt annat större evenemang men vanlig allsvensk fotboll somnar jag av, detta till trots att jag faktiskt har spelat själv en gång i tiden. Men det är väl så att vissa sporter är roligare att utöva än att titta på.

Innan jag gick till jobbet i går så pratade jag via internet med Katay och June, inget ovanligt i det eftersom vi pratas vid flera gånger i veckan. Men denna dag var June på ett alldeles strålande humör och krävde att få prata med mig med headsetet. Jag begriper inte ett dugg vad hon säger men hon brukar allt som oftast berätta något för mig med stor inlevelse. I går var det om skolan och sina klasskamrater men även en liten fras om att hon ville komma till Sverige, översatte Katay åt mig. När hon pratat klart om det så var det dags för dagens sångnummer. Dessvärre inser hon inte att man inte behöver skrika för at jag ska höra vad hon sjunger men jag har löst det genom att sätta mina lurar på behörigt avstånd från mina öron, utan att hon ser det. Hon både sjunger och dansar på det sätt som bara ett barn kan göra samtidigt som hela hon strålar av lycka över att någon lyssnar på henne. Vanligtvis avslutar hon sedan showen med slängkyssar och ett bye bye daddy och det gjorde hon i går också. Det går bara inte att vara på dåligt humör när June är på sitt allra bästa, hon har verkligen, vid sidan av Katay, blivit ljuset i mitt liv. Nu hoppas jag bara att tiden rusar iväg så att jag snart kan ha dom hos mig istället. Hur kul det än är att se och höra dom är det ju inte på långa vägar lika roligt som  att ha dom bredvid sig. Min längtan växer sig större för varje dag som går och en vacker dag är dom här. Det gäller bara att ge sig till tåls men det är fan inte lätt.

Väderläget: +1 ganska, lite mulet och en ganska svag vind, ja jävlar.

Är det inte lustigt så säg? Här har man precis rackat ner på den förbannade byråkratin, man känner sig ilsken, arg, sur, tvär och allmänt irriterad för att det aldrig händer något. Sen trycker man ner sista punkten i sin blogg, skickar iväg den, byter om till arbetskläder och på väg ner till bilen stannar man till och kollar sin postlåda som dom nidingarna satt upp nere i farstun. I lådan ligger ett kuvert adresserat till mig från Migrationsverket och nu är allt plötsligt frid och fröjd igen, här svänger det snabbt minsann.  Trots att jag ska föreställas vara yrkeschaufför och sålunda borde ha bättre vett kunde jag inte låta bli att tjuvkika lite på innehållet samtidigt som jag körde. Jag fick information om att gå in på deras hemsida, fyll ai några formulär, skriva ut dessa och sedan skicka hela klabbet till Norrköping. Jag såg framför mig hur min skrivare skulle få fnatt ity jag trodde att det var ett hundratal formulär som skulle fyllas i. Döm då om min förvåning när jag strax efter midnatt gick in på sajten och till min stora glädje kunde konstatera att det endast rörde sig om ett ynka formulär. Sagt och gjort, jag fyllde i uppgifterna och skrev sedan ut papperet. I morse när jag vaknade begav jag mig direkt iväg till Skatteverket för att få ett personbevis, därefter åkte jag till min polare på Resecentrum och drog en kopia på både mitt pass och mitt körkort. Ett av dom hade säkert räckt men det är lika bra att vara övertydlig tycker jag. Sedan raskt iväg till posten där jag inhandlade ett stort kuvert och frimärken och innan jag visste ordet av och klockan inte ens slagit 10.30 var kuvertet inlämnat. Det borde anlända Norrköping redan denna morgon och har jag nu en jävla tur kanske dom rent av börjar behandla ärendet innan den här veckan är slut. Det är lätt att bli överoptimistisk men det blir gärna så. I rena lyckoruset tog jag en avstickare in till Ö&B (mitt andra hem känns det som) och kom ut därifrån med en ny mikrovågsugn. Jag hade ju tänkt vänta lite med just det inköpet men det visade sig lite senare att tillfället nog ändå var det rätta. Kanske kände jag det på mig.

Jag hade gjort upp med Katay att vi skulle mötas på nätet 11.30 och idag var hon bara 20 minuter sen, det är rätt bra för att vara henne om man säger så. Vi satt och pratade framtid till 14.30 ungefär när jag kände ett sug och hörde ett knorrande från min väl tilltagna buk. Vi avslöutade sejouren och jag begav mig in i köksregionerna för att utröna vad jag skulle ta mig till livs. Valet föll utan någon som helst tvekan på ett paket älgfärs som jag fått med mig från Sälen. Min mor och styvfar skickade med närmare 20 kilo älgkött och när jag berättade det för Katay ville hon att jag skulle skicka över en stek till henne. Hon lärde sig att tycka om det när hon var här i somras,  det är tydligen bara när det gäller karlar som hon har dålig smak…Eftersom paketet var bottenfruset såg jag min stora chans att nu få inviga den nya mikron. Precis när jag slängt in köttet i dn så ringde min telefon, nu fanns det tre alternativ att välja på. Antingen så var det morsan, annars var det Katay eller så var det från jobbet. Jag anade det sistnämnda och mycket riktigt hade jag min chef på andra sidan luren när jag väl hittat min telefon. Det första han sa var: ”Tjena, du vet om att du ska jobba idag va?” Jag antar att jag just då såg ut som en fågelholk eftersom detta var rykande färska nyheter för mig vilket jag också sa till honom. Jag kom ju hem från jobbet efter midnatt och skulle alltså vara ledig idag men så blev nu inte fallet. Han hade helt enkelt glömt bort att ringa mig i morse som det var tänkt men nu hade jag alltså mindre än en timme på mig att äta, ta en dusch och sedan sticka upp till jobbet. Man kan ju kanske önska lite bättre framförhållning men eftersom jag fortfarande inte är ekonomiskt oberoende så var det bara att ta tjuren vid hornen och bege sig iväg. Så nu har jag varit i Kalmar två gånger redan denna vecka och innan den är tillända ska jag dit två gånger till. Torsdag och fredag har jag samma tjänst, börjar 14.55 och slutar 22.15 och på lördag ska jag sedan köras nattbussen till Totebo. Det får gärna fortsätta i samma stil, inte minst med tanke på att jag tänkte köpa mig en ny tv, varje timme jag jobbar kommer den ett steg närmare min tv-bänk. Konkurrensen på jobbet har blivit något mindre nu när en av de jag slåss med om jobben har fått ett tillfälligt vikariat, ett jobb som jag säkert kunde ha fått också om jag bara brytt mig om att söka det. Men att sitta och köra 10 mil tur och retur tre dagar i veckan bara för att komma till jobbet tilltalar inte mig, framförallt inte med tanke på att dom bensinpengarna måste man ligga ute med i ett helt år.

Egentligen finns det bara fördelar med att jobba mycket men dessvärre för det med sig att lägenheten får komma i andra hand. Jag har fortfarande en massa kartonger att packa upp men jag tar det lite pö om pö. Jag skulle behöva ytterligare ett par timmars påslag varje dygn för att orka eller hinna med bådadera men jag är inte orolig. Även om jag nu har tur att det går fort med handläggningen så kommer det i alla fall att dröja minst en månad innan jag får hit min damer. Det vore väl fan om man inte skulle ha fått ordning på den innan dess. I dagsläget är det egentligen bara att dölja sakerna och få bort kartongerna. När Katay kommer hit får vi förmodligen stuva om allt igen, hon är rätt liten till växten och kommer säkert att vilja ha grejerna på en höjd som passar henne. Men den dagen den sorgen, nu tycker jag att alla mina läsare unisont håller tummarna för att handläggningen inte ska dra ut allt för länge på tiden, det tycker jag faktiskt att jag är värd.

Väderläget: +9, klart väder och blåsigt utav bara h-e, ja jävlar.

Varför händer det inget? Vad är det som gör att det ska ta så förbannat lång tid innan man får det samtal eller det papper som behövs för att få hit sina nära och kära? Nu är det 15 dagar sedan Katay och June var på intervju, på torsdag är det två veckor sedan papperen skickades till Sverige, men var fan är dom? Jag skickade en förfrågan till Migrationsverket förra veckan, har jag fått något svar? Inte fan. Min frustration börjar bli allt mer påtaglig, det är inte roligt längre. Förvisso har jag fullt upp med jobb och iordningställande av lägenheten men luften har lite gått ur mig, det är inte fullt så roligt när man har slitit och kämpat kontinuerligt i flera dagar. Fortfarande är det tavlor som ska upp på väggarna, kartonger som ska packas upp, saker som ska inhandlas, ytor som ska städas men jag sitter istället vid datorn och spyr ur mig min ilska över byråkratins malande kvarnar. Jag förstår helt enkelt inte varför det ska behöva ta så lång tid innan det händer något, ur min synvinkel finns det ju inga hinder. Vi har varit tillsammans i två år, vi har varit gifta sedan April, June kallar mig ibland för pappa och frågar Katay flera gånger i veckan varför vi inte kan åka hem till honom. Hur mycket tydligare kan det egentligen bli? Det känns ibland som om jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta ut min förtvivlan över den här ofrivilliga separationen men vad fan hjälper det? Jag lär väl knappast få någon större snurr på myndigheternas maktutövande bara för det. Jodå, jag har full förståelse över att Migrationsverket har mycket att göra men i det här fallet är det ju ingen asylansökan, terroriststämpel eller apatiskt barn med i bilden. Det handlar om två personer som älskar varandra men som inte tillåts att leva ihop eftersom det måste till en jävla massa pappersarbete först. Det minsta man kan begära är väl i alla fall att dom åtminstone kan ge ett förhandsbesked så att man i alla fall vet på ett ungefär när det kan bli dags. Jag tycker det är rent ut sagt förjävligt att en statlig myndighet ska behöva mer än en vecka på sig för att besvara ett enkelt mail. Har dom nu så ont om personal kan dom väl ta en av alla dessa onödiga ledamöter från riksdagen och sätta in på den posten, då kan ju personen i fråga i alla fall göra lite nytta för den svettiga lön dom uppbringar.

Den här dagen skulle ägnas åt fortsatt plockande i lägenheten men så ringde min chef och gav mig en körning, en bra sådan som inbringar en ram-tid runt 12 timmar. Det kan man bara inte tacka nej till och dessutom slipper jag bege mig till Totebo i morgon bitti där jag annars skulle ha kört. När man har den tjänsten så avgår man 05.15 från Totebo vilket innebär att man måste vara på plats en kvart innan, lägg sen till att det är 45 minuters körtid dit så förstår ni att det är rätt skönt att slippa. Jag har egentligen inget emot att köra där men det är transporten dit och hem som gör att det känns lite motigt. Nu måste jag dit i alla fall men inte förrän på Lördag då jag ska köra nattbussen igen, men då börjar man inte förrän strax efter 19 så det är ok och ger en hel del skönt klirr i plånboken. Dagens tjänst avslutas klockan 00.15 vilket alltså innebär att morgondagen får ägnas åt att få ordning på det sista i lägenheten. Jag måste dessutom försöka se till att få upp min vespa till en däckfirma så dom kan fixa punkan på den, jag får se om jag hinner med det i morgon. Jag skulle dessutom behöva ge mig ut på stan för att kolla var jag kan hitta en hyfsat billig mikrovågsugn men eventuellt så väntar jag ett tag och köper den samtidigt som jag köper min nya tv. Den här månaden har varit väldigt dyrbar och nu gäller det att vara lite på sin vakt så man inte sätter sig själv på pottkanten. Men va fan, kronan är ju rund till formen så det är väl meningen att den ska rulla, dock hade man kanske önskat att den inte rullade så jävla fort.

Dagens blogg blir av förklarliga skäl en kort sådan, nu väntar en stunds chattande med Thailand och sedan måste jag göra mig klar för jobbet. Jag vet sedan förut att de bloggar jag skrivit som på ett eller annat sätt varit negativa eller innehållit kritik mot de styrande inte varit så populära så det gör kanske inget att jag kortar av den. Framförallt inte med tanke på att denna innehåller både och.

Väderläget: + 7, nästan molnfritt men höstliga vindar, ja jävlar.

Jag ljög! Det blev inte 170 mil utan ”bara” 163. Nu är ju inte det så illa pinkat på trenne dagar men det känns i kroppen också. Jag åkte i Fredags och första etappen var Norrköping där jag hämtade upp min polare Mike som skulle medfölja som sällskapsherre vilket jag uppskattade mer än vad Skatteverket uppskattar mig. Vi pratade oss upp genom landet och kom fram vid 18.30 utan att egentligen ens reflekterat över alla mil vi slukat. Väl på plats lastade jag in alla mina grejer i bilen och sen blev den en superb middag med älgkött i basen, vilket ju är min favorit bland kötträtter. Vi hann med en och annan öl både till och efter maten och för att underlätta matsmältningen satte jag mig i massagestolen där jag gjorde en mindre trevlig upptäckt. Min ischias bråkar ju med mig och mitt vänstra ben brukar ju domna bort men nu var helt plötsligt båda två på väg att somna. Det var definitivt ingen höjdare kan jag lova, är det något jag behöver just nu så inte fan är det fler problem med nerver eller  mera ryggont. I skrivande stund har det fortfarande inte gått över men å andra sidan har det inte heller blivit värre så jag avvaktar ett tag till innan jag ens börjar fundera på att gå till sjukan.  Jag hade mindre prylar än vad jag mindes hos morsan men dessvärre var inte den matta jag var så säker på skulle finnas där på plats. Inte heller fanns den hos min ex-fru så det verkar som om jag i mitt tillstånd av tidig alzheimers troligen skänkt bort även den till Erikshjälpen. Ett gott syfte kan man ju tycka men inte vad jag direkt hade i åtanke. Nåväl, man ska ju inte gråta över spilld mjölk eller borttappad matta så det är väl bara att öppna plånkan igen och köpa nytt, suck.Men jag fick mig en förhandstitt på Mikes bok och jag var tvungen att hålla igen rejält för att inte börja bläddra i den, jag tänkte spara det tills jag får mitt eget ex istället, dock verkar det som om den kommer att bli en riktig höjdare, till och med morsan beställde en av honom och det blev han väldigt glad för. Vad är väl lite bortdomnade ben när man har ett rykande färskt exemplar av en bok framför sig.

Vi kom oss iväg vid 7-tiden på lördagsmorgonen, 6½ minusgrader mötte oss och jag var mer eller mindre på helspänn när jag skulle köra. det har hänt vid fler än ett tillfälle att det varit frosthalka så det gäller att se upp. Vi tog oss ner till Grythyttan och då passade jag på att fylla i lite soppa för 200:-, jag trodde att det skulle räcka hela vägen till Örebro men jag vågade inte chansa. Väl framme där hittade jag en Jet-mack och fyllde på resten, billigt och bra, 759:-, det var ju inte riktigt vad jag hade förväntat mig och det blev ju inte bättre när jag redan då visste att jag måste fylla upp bussen igen innan jag lämnar tillbaka den. Vi stannade på en pizzeria i utkanten av Örebro, det såg lite sunkigt ut men vi bestämde oss ändå för att gå in. Dörren stod öppen och vi antog att det berodde på att det var varmt där inne men hej vad vi bedrog oss. När vi satt ner vid bordet kom det rök ur munnen spå fort man öppnade den, pizzorna var förvisso goda men det var en helt ny upplevelse att käka när känseln var mer eller mindre borta i händerna. När vi käkat färdigt fick vi gå utomhus för att värma oss lite innan vi fortsatte. Nästa stopp blev ettt snabbt sådant hemma hos Vargen och Camilla i Svärtinge. Vi tog en snabb kopp fika och lassade in barnkläderna som jag fick av dom, stort tack för det mina vänner. Vi åkte sen in till Norrköping där jag släppte av Mike och fortsatte sedan i ensam majestät mot Jönköping.

Jag avverkade två stopp i Jönköping och for sen ut till Fagerhult där jag hämta de ännu mer kläder som jag fick till skänks av Björn och Annah, stort tack även till er. Jag tog ytterligare en kopp kaffe tillsammans med Annah, Björn var på hockey och for sedan iväg mot Västervik igen. Det regnade rätt så rejält när jag åkte iväg men strax utanför Nässjö började det fullkomligen vräka ner samtidigt som mörkret föll. Sista biten mellan Eksjö och Västervik blev den jobbigaste på hela trippen, halvljusen på nyare bilar är så förbannat undermåliga och jag skulle bra gärna vilja veta varför. Jag tog mig dock hem utan några missöden och strax innan 22.00 hade jag lossat bilen och ställt undan den för natten. Jag var så in i helvete sliten så det enda jag kunde ta mig för när jag kom hem var att montera ihop köksbordet och ställa in det i köket. Jag tog en välbehövlig dusch och somnade sedan ovaggad på min Tempurmadrass som jag fått med mig hem från Sälen. För första gången på en väldigt lång tid vaknade jag i morse och kände mig utvilad, helt uppenbart är det madrassens förtjänst och jag är väldigt glad att jag har den igen. Den kostade förvisso 5000:- när jag köpte den men det är den värd, flera gånger om. Jag hade nu bara en etapp kvar i mitt farande och det var till Högsby där jag hämtade Junes säng, jag for dit strax innan 10 i morse och en timme senare var jag där. Jag fick hjälp att lasta in den i bilen och precis när jag skule åka hem igen kom frun i huset ut med två nybakade, fortfarande varma kanelbullar, dagen till ära. Det var en trevlig gest tycker jag ocjh extra gott blev det ju eftersom jag ju inte ätit nån frukost innan jag for. Väl hemma igen bara jag upp den till lägenheten och sen bestämde jag mig för att satsa på att få  i ordning på Junes rum och verkligen se till att jag fick det gjort. För ovanlighetens skull så lyssnade jag på mig själv så nu har jag både vardagsrummet och Junes rum klart sånär som på lite småsaker, de andra rummen ska jag försöka få ordning på under morgondagen om jag hinner. Jag ska lämna tillbaka bussen vid lunchtid i morgon och sedan ska jag köpa en matta innan jag åker och städar ur den gamla lägenheten. Det kommer säkert inte att ta så lång tid men risken finns ju att luften går ur mig när jag väl är klar med det. Men nu är det i alla fall inte så mycket kvar innan man kan kalla det här för ett hem och jag ser fram emot den dagen då man kan komma hem och bara njuta utan en massa måsten, den dagen är nog förhoppningsvis inte allt för långt borta.

Väderläget: +5 och uppehåll efter att ha regnat hela dan, ja jävlar.

Eftersom jag redan fått nyckeln till min nya lägenhet och kunde påbörja flytten redan i torsdags finner man alltså en hyfsat god undanflykt redan i första raden på den här, med åbergska mått mätt, ganska korta bloggen. Jag har slitit och släpat kartonger och möbler och har inte haft en tanke i världen på att blogga och egentligen borde jag nog sova istället för att skriva.  Att flytta är som ett träningspass gånger 8 och just nu har jag ont i muskler som jag inte ens visste att jag hade, fan vet om det är hälsosamt men det går väl över nån gång. Jag har precis kommit hem från jobbet men eftersom min chef inte direkt verkar veta hur jag jobbar så ska jag om bara ett par timmar vara tillbaka på jobbet för att köra igen. Jag tror inte ens det är lagligt men som timanställd vågar man inte tacka nej eftersom  det då är kört, man har inte råd helt enkelt. Dock kommer jag att meddela min chef om att jag inte accepterar detta fler gånger oavsett vad det än kan kosta mig i utebliven inkomst, det är jag väl ändå i min fulla rätt att göra.

I förrgår var jag in en snabb sväng till Röda Korsets second hand butik, jag var på jakt efter en liten radio att lyssna på när jag skulle st’da som värst. Jag hittade dessvärre ingen men å andra sidan kom jag därifrån med ett rumsbord som passade perfekt till min hörnsoffa. Samtidigt köpte jag också en taklampa som jag från början hade tänkt ha i köket men som efter en närmare granskning nog kommer att skänkas bort igen. Den fyller dock sin funktion och lyser upp hallen åt mig. För detta kalas betalade jag 140:-, 100 för bordet och 40 för lampan. I morgon när jag har jobbat klart ska jag ta mig upp till den nya lägenheten och fortsätta med uppackningen och målet är att sova där i morgon natt. Min säng anländer någon gång mellan 13.00 och 15.00 och förhoppningsvis får jag alltså sova i en riktig säng för första gången på väldigt länge. Jag hoppas och tror att madrasserna kommer att vara till belåtenhet men efter min around Sweden-trip så har jag ju med mig min Tempurmadrass också, den sover man skönt på även om man ligger på golvet.

Än så länge har jag inget hört från vare sig ambassaden eller Migrationsverket men jag hoppas att dom hör av sig nu kommande vecka. Katay har en känsla av att allt kommer att vara klappat och klart så att dom kan komma redan den 1 November men jag vågar inte riktigt tro på det. Dock vet jag att hennes magkänsla allt som oftast visar rätt så kanske kanske…

Jag vill avslutningsvis meddela att bloggen inte kommer att uppdateras så flitigt den närmaste tiden, eventuellt blir det en till innan jag åker till Sälen men det är långt ifrån säkert. Hav dock förtröstan ity jag återkommer med nya saftiga inlägg när allt lugnat ner sig och jag har kommit till ro.

Väderläget: +14, brutala men varma vindar och uppehåll, ja jävlar.