I eftermiddag smäller det. Eller smäller och smäller men det är i alla fall startskottet för ett förhoppningsvis livslångt åtagande som jag mer än gärna tar mig an. Jag pratar alltså om min kommande adoption av June. Det är nu snart två månader sedan jag lämnade in alla papper, betalade alla avgifter och började hoppas och nu är det alltså dags för steg två. Jag vet i dagsläget inte mer än att vi alla tre ska infinna oss hos familjerätten här i Byhåla idag klockan 13. Det ska finnas en thailändsk tolk på plats och jag antar att vi blir ”förhörda” var för sig i olika rum men eftersom mitt samvete är rent så oroar jag mig egentligen inte så mycket. Jag ska i och för sig inte sticka under stol med att jag är en smula nervös, sa jag något annat så ljög jag men jag är nog mer förväntansfull än nervig. Dom kommer ju med allra största säkerhet att prata med June också men inte ens där är jag särdeles orolig, förviso blir hon sur som en citron när man hämtar henne från dagis och det sitter ui ett par timmar men sen går det över lika fort igen. Det är både på gott och ont som hon reagerar på det här sättet, hon trivs ju så bra på dagis att hon inte vill åka hem men det är ju inte så kul att ha henne ledsen här hemma. Jag när en förhoppning om att hon fort ska lära sig mer och mer svenska så att hon kan skaffa kompisar även här i närheten, som det är nu så leker hon oftast ensam och det är så tråkigt att bevittna. Barn är ju ändå barn och hon är bra på att roa sig själv men man önskar ändå att hon hade en kompis som hon kunde ha lite kul med. Hon har en väldigt bra kompis på dagis som även hon pratar thai och i fredags var hon hemma hos henne på födelsedagskalas. Jag fick sedan i uppgift att hämta henne och när jag kom dit blev jag attackerad av hugg och slag av en mycket ilsken liten June. Åka hem? Nu när det är som roligast? Pappa är dum!!! Till slut fick jag med henne i bilen men det var under tårar och tandagnisslan och hela resterande kvällen var hon sur och tvär ända tills dess att hon somnade. Efter en halv dag på dagis och ett par timmars lekande hemma hos kompisen var hon utmattad och det var första gången sen hon kom till Sverige som hon somnade utan att mamma behövde ligga bredvid henne. När hon sen vaknade på lördagen så var hennes första fråga om hon kunde få åka till kompisen igen men trots att det blev ett nej så var hon snart sitt normala glada lilla jag igen. Nästa gång är det nog vi som får ta hit kompisen istället men vi får försöka hitta nån lämplig helg när jag inte ska jobba, jag önskar oss lycka till med det.

Jag har nu i skrivande stund varit ledig i hela två dagar men i morgon har jag ett nytt tretimmarspass som jag inte på något sätt ser fram emot alls, jag börjar tröttna rejält på skiten nu. De kommande tre dagarna har jag bara småskvättar men så på lördag, då man ju helst av allt vill vara hemma, inte minst med tanke på att vi då firar tre år tillsammans, då ska jag köra natten till Totebo. Min chef verkar ha ett kraftigt horn i sidan på mig och jag lessnar mer och mer för varje dag. Han blir allt mer arrogant och skulle man råka nämna något om att man är lite less på att inte få lite mer timmar får man höra att man minsann ska vara tacksam över att man åtminstone har något att göra. Att han sen har sina små guldgossar som alltid får mer timmar än oss andra verkar vara helt oväsentligt i hans ögon. Min enda förhoppning är nu att jag ska få det andra jobbet jag har sökt men dom chanserna är ju så oerhört små. Jag hade tänkt mig att jobba kvar som extrachaufför om jag får det jobbet men även på den punkten börjar jag svikta nu. Jag ser liksom ingen anledning att ställa upp mer på företaget när inte dom ställer upp på mig. Förvisso är det ett bra sätt att tjäna extra pengar på men åtminstone i dagsläget känns det som det kvittar. Nu är det ju som sagt lite långsökt att fundera i dessa banor eftersom ju jobbet inte på långa vägar är mitt men drömma kan man ju alltid få göra. Det ska dessutom byggas ett ICA Maxi här i stan och ryktet säger att även dom ska nyanställa och även om jag nu inte har någon större erfarenhet från ett sådant arbete ska jag i alla fall söka tjänsterna när dom kommer ut, man kan ju inte mer än att misslyckas.

Det bästa med att vara hemma så här på vardagarna är att jag får tillbringa all min vakna tid tillsammans med June, det för oss allt närmare varandra och den respons man får från henne är helt fantastisk. I och för sig så är ju pappa rätt bra på att skämma bort henne men även om hon inte skulle få sin vilja igenom så accepterar hon det också. Hon har nästan helt slutat fråga efter mamma och finner sig i att stanna hemma med mig. Både jag och Katay är glada för det, Katay kan koncentrera sig på sina studier och behöver inte oroa sig över vad som händer på hemmaplan och jag växer som människa över det förtroende som getts mig. Just nu sitter hon oh spelar på mammas dator och när hon gör det så märker man inte ens att hon är hemma, det verkar som om datorn tagit över TV:ns roll som den perfekta barnvakten nuförtiden. Vi försöker ändå att hålla henne lite på mattan så det inte blir för mycket spelande men till och från försvinner hon in på sitt rum och när man tittar till henne sitter hon vid datorn i alla fall. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, hon är en mycket smart liten tjej, trots sina ringa år så vet hon redan hur man hittar spelen och även hur man hittar roliga klipp på youtube. Vad månde bliva av henne? Håll nu allt som hållas kan för att det blir en lyckad eftermiddag på familjerätten.

Väderläget: Efter en natt med snöfall är det nu -1 och uppehåll, ja jävlar.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv, speciellt när man gör någon dumhet som man sedan får lida surt för efteråt. Jag skulle kunna ägna hela den här bloggen åt att beskriva alla dumheter jag tagit mig för under årens lopp men eftersom jag troligen kommer att börja skriva kåserier igen så sparar jag några av mina värsta fadäser till dom istället. Som väl är så är jag ju inte ensam om att göra dumheter, min fru är ganska bra på det också. Som den gången i Thailand då det blev strömavbrott, när detta händer där så blir det riktigt, riktigt svart men inte tillnärmelsevis lika svart som rubrikerna i tidningarna när det varit strömavbrott i  Stockholm.  I alla fall så försvann strömmen precis i samma veva som vi skulle krypa till kojs och det innebar att June blev livrädd. Hon sover alltid med en lampa tänd vilket inte är att föredra när man får sin el-räkning men hellre ett par spänn extra än att hon ska vägra sova för att hon är rädd. Den enda belysning jag kunde uppbringa var lampan på min gamla mobiltelefon. Vi kom på att om man riktade den mot spegeln så lyste den upp rummet tillräckligt för att June skulle lugna ner sig. Problemet var nu bara att det var taskigt med ström även i mobilen och det var då Katay kläckte sin ljusa idë; ”Plugga in den i väggen så kan den ju lysa hela natten. När jag skrattat klart berättade jag för henne det omöjliga i det företaget och vi skrattade oss till sömns den natten. June somnade ungefär en minut innan batteriet gav upp och vaknade inte ens när strömmen kom tillbaka vid tre-tiden på natten. Jag däremot vaknade med ett ryck eftersom nu varenda lampa i hela huset lös mig rakt i ansiktet hurtigt ackompanjonerad av radion som stod och brölade inne i vardagsrummet. En annan gång skulle Katay ta på sig ett par jeans i sovrummet och just vid detta tillfälle var hon lite lurig efter att ha intagit en gnutta för mycket Regency blandat med sodavatten. Hon svor så det osade över det motsträviga plagget ända tills dess att jag påpekade att hon försökte få på sig dom bakochfram. Även detta lockade till skratt så länge som till ett par dagar efteråt men strax skulle vi få annat att skratta åt. Ett par dagar senare skulle jag åka och spela golf på morgonen och tillbringade en kvart med att leta igenom hela huset efter bilnyckeln. Jag vände och vred på allt löst och Katay vaknade givetvis av oväsendet, när jag förklarade att nycklarna var borta brast hon ut i ett gapskratt. Hon pekade på min högra hand där nyckelknippan satt som en smäck i handflatan där dom befunnit sig hela tiden medan jag letade. Jag kan väl tillägga att just den dan gick det inget vidare på banan heller men jag var rätt munter under hela rundan ändå.

Häromdagen så var det då dags för nästa dumhet, jodå, det har varit många fler emellan men jag tar dom som är up to date. Vi råkade köra en maskin tvätt med blandade kulörer och i den tvätten låg det ett par handskar som jag råkat få diesel på. Handskarna blev rena och väldoftande men tackade för hjälpen genom att färga av sig på de andra plaggen. Då jag ju levt som ungkarl i perioder i mitt liv så var ju inte detta något fenomen av större dignitet, jag har haft kalsonger och t-shirts i alla möjliga och omöjliga färger under årens lopp, en del med en nyans som man förr sldrig skådat. Nåväl, lösningen på detta problem heter ju Klorin och jag for därför iväg till Willys för att inhandla en sådan flaska. När Katay kom hem efter sin skoldag så satte jag igång. Den första tröjan och Junes trosor blev skinande vita igen och jag tänkte för mig själv att det här, det går ju bra. Strax blev det då dags för nästa plagg, en f.d vit tröja med svarta prickar. när jag blaskat runt med den en stund var tröjan förvisso fortfarande vit men nu med bruna prickar istället. Samma konstiga nyans fick även Katays tröja, ärmarna på tröjan blev kritvita men det gråa på den förvandlades till…tja, orange/brun/gul skulle man väl kunna kalla det. Naturligtvis var ju detta en av hennes favorittröjor och givetvis var den inköpt i Thailand och finns inte att uppbringa i någon svensk butik, inte som jag sett i alla fall och tro mig,  jag har letat. Precis när jag hade förstört den tröjan så slog det mig att jag nog borde ha ägnat en eller annan minut åt att läsa både  innehållsförteckning och tillvägagångssätt innan jag satte igång med min textilmassaker. Jag vill nu ge alla ett gott råd, ska ni någon gång ta bort missfärgningar från kläder eller annat så se till att ha på er gummihandskar, gärna dubbla om möjlighet finns. Jag talar av egen smärtsam erfarenhet ity jag nu sitter med ömmande fingrar där till och med naglarna svider vid minsta beröring. Det finns en tydlig varningsetikett på klorinflaskan som  talar om att man inte bör utsätta huden för dess innehåll, jo det är sant, jag har sett den…men inte förrän efter jag var klar. Jag tvättade mig med tvål och vatten en fem, sex gånger innan jag fick bort den värsta svedan och jag vågade inte ens ta en snus förrän nån timme efter sista tvättningen. Nästa gång någon i hushållet färgar kläder så köper jag hellre nya än använder klorin igen, jag lovar. Lite senare den kvällen skulle vi äta en bit mat, jag satt redan till bord eftersom jag fortfarande inte har lärt mig att äta kycklingfötter och sålunda åt stekt ris istället. Katay och June gillar dom dock och precis innan hon satte sig kastade hon in något i mikron som efter bara någon minut sa ”POFF”. Katay flög upp och öppnade luckan och där inne var det  ett före detta ägg vars saga nu ar all och till på köpet utsmetad i hela mikron. Ägget var redan kokat men detta är alltså ingen garanti för att det inte ska smälla när man mikrar det, det visste vi inte innan men nu vet vi. Det tog närmare en halvtimme att få ugnen ren men nu står den där och skiner, lika blank på insidan som på utsidan. Kanske är det just ägg man ska använda när man vill rengöra något, undrar bara om det funkar på missfärgade kläder också?

Väderläget: Efter en kall morgon med -11 är det nu solsken och nollgradigt, försmak av våren måhända? Ja jävlar.

Mitt CV är skrivet och justerat, så även mitt personliga brev och hela klabbet är nu inskickat och jag har till och med fått en bekräftelse på att det kommit fram utan att ha fastnat i cyberrymden. Nu kommer en tid av tröstlös förväntan på att man ska bli uttagen till omgång två men i ärlighetens namn så är jag inte så övertygad om att lilla (nåja) jag är av intresse. I lilla byhålan Västervik är det en jävligt hög arbetslöshet och jag misstänker att det rör sig om ett hundratal minst som sökt samma jobb som mig. Bland dessa hundra finns de säkert ett 20-30 tal som har bättre meriter än jag och i den resterande högen finns det säkerligen många fler som har bättre tur än mig i lottdragningen. Dock är jag med i matchen i och med att min ansökan i alla fall har gått iväg och det är ju mer än vad man kan säga om vissa av mina arbetskollegor. Det gnälls och gnölas en hel del på jobbet om otrivsel, dåliga löner, förjävliga arbetstider och korkade arbetspass, i detta kan jag bara instämma men jag har i alla fall försökt att göra något åt det. Många av mina kollegor pratar dagligen dags om att det är hög tid att byta jobb men i helvete att dom tar tummen ur och söker nytt, det verkar som om det gnälls mest för gnällandets skull. Jag antar att den här vintern vi har med all den myckna snön som varje dag ökar i omfång gör sitt till för gnällandet, alla verkar gå omkring och invänta vårens ankomst men fram tills dess lär man få stå ut med missnöjet. Det finns ju inte så mycket att glädjas åt när man hela tiden ska sitta på helspänn och inte veta om man ens kommer hem till kvällen på grund av halkan och har man inte det att rädas för så finns det ju alltid poliser eller KLT som bevakar en som en hök. Jag hittade en gammal Pravda i en av bussarna och längst bak i den skitblaskan finns det en spalt som heter typ Vi 5 eller nåt. Frågan som ställdes var: ”Finns det någon yrkesgrupp som är mer lata än andra?  En av kärringarna svarade då att ”busschaufförerna är ena lata jävlar som bara sitter där, 65% av dom är dessutom fruktansvärt otrevliga”. Sånt tyckande gör ju inte direkt ens liv så särdeles mycket roligare. Men det är inte kul att gå upp till jobbet just nu, alla är så nedstämda och det finns ingen som helst glädje kvar. Jag har, eller hade,  som (o)vana att alltid vara uppe på jobbet 20-30 minuter innan jag börjar arbeta men den tiden är numera förbi. I bästa fall kommer jag i sista minuten, hämtar min körspec och kasett och går ut till bussen direkt för att slippa lyssna på mina kollegor. Inte är det väl sedan konstigt att man hoppas på att få ett nytt arbete.

Katay är nu i full gång i skolan och hon lär sig lite för varje dag utan att egentligen reflektera över det. Själv tycker hon att det är jättesvårt och att hon inget fattar men när man sedan förhör henne på läxan så märker till och med hon att det trots allt är något som fastnar. Jag får hela tiden påminna henne om att hon ju faktiskt bara gått i skolan i två veckor och att det inte finns en chans att hon ska lära sig på så kort tid. Dock är hon väldigt ambitiös och hon sitter varje kväll med sitt lexikon och sina böcker och pluggar. Till och från kommer det små obegripliga frågor som till exempel: ”Vad betyder Presens particip? Kan du ge mig några Adjektiv? Vad är innebörden i ett Substantiv? ” Och det frågar hon mig som körde totalt i Svenska! Mig veterligt så var jag nästan aldrig på en svenskalektion men av någon outgrundlig anledning har jag lyckats rätt bra ändå. Jag brukar ofta få höra att jag är bra på att skriva och att det sällan eller aldrig är vare sig grammatiska eller stavfel i mina alster men när det kommer till att beskriva dom olika ordklasserna så är det kört. Men å andra sidan så blir man ju inte mästerkock genom att läsa kokböcker heller, jag tror att man kan lösa det mesta om man bara har intresse för det. Just nu har jag till exempel ett enormt intresse av att vinna på lotto men det blir nog lite svårare att ro iland. Däremot har jag gett mig fan på att jag ska hålla den deadline som min kompis Mike gav mig. Han vill att den deckare jag håller på med ska vara klar i September och även om det kommer att bli besvärligt så är jag fullt och fast övertygad om att så även ska bli fallet. Viljan, disciplinen och fantasin finns där men det svåra är att få tiden att räcka till, inte minst med tanke på att man blir störd i sitt skrivande ungefär tio gånger i timmen av sin dotter. I mitt nuvarande jobb är det till och med svårt att hinna med bloggandet men jag får ändå försöka hitta några hål i schemat, jag vill ju inte göra min kompis besviken.

Resten av den här veckan består mer eller mindre av småsnuttar på jobbet, tretimmarspassen är tillbaka på allvar igen och knappt ingen på jobbet är sjuk. För varje sånt här pass blir det allt svårare att motivera sig att kliva upp på morgonen, det känns tämligen onödigt att kliva upp strax före 5 på morgonen för att jobba tre timmar. Inte minst när man senare tittar i lönebeskedet, själva papperet och kuvertet är nästan mer värt än dess innehåll men inget ont som inte för nåt gott med sig, jag behöver ju gå ner i vikt. Jag var ju jävligt duktig där före jul och gick plikttroget till gymmet minst tre gånger i veckan men nu har det gått i stå, jag ska ta mig i kragen och börja igen men jag vet inte när. Av någon lustig anledning så är det alltid nåt som kommer emellan och som man anser vara mer viktigt att göra än att gå till gymmet. Det har blivit lite som en del av den dagliga ritualen nu att vi tittar på varann och sedan bestämmer oss för att vi måste gå ner i vikt, men vi börjar nog på måndag…

Väderläget: 0-gradigt och den här förbannade snön har börjat falla nu igen, det skulle visst bli allt värre framemot kvällen och natten, ja jävlar.

Man kan inte låta bli att förundras en smula över saker och ting våra så kallade ”folkvalda” håller på med (skyll dock inte på mig, jag röstade tamejfan inte borgerligt) Anledningen till dagens inledning är alltså den numera världsomnämnda vargjakten som dreglande krypskyttar tagit till sina hjärtan. Man sköt 28 vargar eller om det var 29, en blev ju bara skadeskjuten och bedömdes inte ha så svåra skador att man var tvungen att avliva den, det var sålunda bättre att låta den dö i sin ensamhet av de skador den åsamkats. När anklagelsen om tjuvjakt var nedlagd (surprise, surprise) kom regeringens nästa korkade utspel, nu skulle det inhämtas ett 30-tal genetiskt friska vargar från Öst att ersätta de 28 (eller 29 ) genetiskt friska svenska vargar som sköts. Vari ligger poängen? Som alla ju vet är jag en av de få som gillar vargar och jag var emot den här varg-slakten lika mycket som jag är emot regeringen och finge jag välja skulle man utlysa jakt på dom istället. Jag kan se hela scenariot framför mig; Startskottet går och hela regeringen springer som de yra höns de nu är runt bland gator och torg i gamla stan allt medan dreglande sossar och annat löst folk jagar efter dom i en ojämn kamp. Utgången är given, alla lovliga skjuts och Sverige får en ny regering från Öst…Ridå..Applåder och visslingar. Idén kanske inte är så dum när allt kommer omkring, mycket sämre kan det ju knappast bli. Nu vill jag helt fast och fullt klargöra att jag inte är en person som önskar livet ur någon, oavsett hur dum man än är eller vilken partitillhörighet man än har, detta är bara ironi och än så länge är inte det förbjudet, inte ens i Sverige. Men man kan faktisk likna regeringen vid en flock olika djur om man har en gnutta fantasi och en hel del humor. Reinfeldt är alfahannen som inte på långa vägar har uppnått samma arrogans, enkelspårighet och diktaturfasoner som sin föregångare trots att han har gjort sina tappra försök att komma dithän. Han känner dock nu att hans dagar som ledare är räknade och våndas nu över att hans ledarroll troligen kommer att tas över av en ännu svagare ledare men som av sympatiskäl ändå kommer att väljas in av den övriga flocken. I bakgrunden sitter nickedockan Hägglund som en liten grå mus och håller med om allt som sägs, bitandes på sina klor i vånda över att hans lilla krets (förhoppningsvis) kommer att uteslutas från huvudflocken. Blekfisen Björklund flyter omkring som en osalig ande och kan väl närmas liknas vid en irriterande liten fluga som man inte får bort hur mycket man än viftar. Den fjärde medlemmen i den här klubben för inbördes beundran är flockens gam, som gör allt som står i hennes makt för att komma över en bit av maktens kaka. Jag är övertygad om att Olofsson skulle kunna sälja sin själ till djävulen för ytterligare en mandatperiod men jag är inte fullt lika övertygad om att Horn-Per själv skulle gå med på bytet, han har nog bättre smak än så. Vi får väl bara hoppas på att den här något udda kvartetten samtliga avgår och  självmant flyttar till närmaste gödselstack efter valet i September.

Detta har varit en hektisk och jobbig vecka som jag hoppas att det dröjer länge innan jag får uppleva igen. Tre av fem dagar har jag tvingats kliva upp klockan 3 på morgonen för att komma i tid till jobbet och dessa få timmar av sömn börjar nu ta ut sin rätt. I dag var det meningen att jag skulle jobba först i tvätthallen och sedan ta en sväng till Mariannelund, hade det blivit så hade jag varit hemma strax efter 13.00 men inget är ju som det ska när man går på timmar. Istället för att få en halvdag så blev det istället en heldag för att kompetensutvecklas, ytterligare ett påfund från nån myndighet som haft för lite att göra. Det hela går ut på att vi yrkeschaufförer ska utbildas i något som vi redan kan men nu ska få papper på. Man har fått för sig att även om man har 20 år bakom ratten så måste man ändå ha ett slags certifikat som säkert kostar en jävla massa pengar för företagen men som vi alla måste ha för att få fortsätta köra efter 2015. Vi timanställda fick reda på att vi minsann skulle vara tacksamma över att företaget skickade iväg oss på den här kursen eftersom det faktiskt inte är deras skyldighet att betala för oss. Sanningen är nog den att dom faktiskt inte klarar sig utan oss, så många chaufförer finns det inte, åtminstone inte i den här kommunen med omnejd men tacksamma ska vi vara i alla fall. Dagen till ära fick vi åka till Ålem för att där genomgå den första fasen i den här kursen, en nätt liten resa på ca 11-12 mil så någon sovmorgon blev det inte idag heller. Till på köpet var det ju naturligtvis kallt som satan och ingen av os såg väl direkt fram emot brandövningen som vi skulle ha under eftermiddagen. Förvisso var det kallt som fan och känseln i mina tår försvann redan efter 10 minuter men själva övningen var väldigt intressant och lärorik och det uppvägde nästan att det var så kallt. Dock var det väldigt skönt när allt var avklarat och vi kunde styra kosan hemåt igen. Detta var dom första åtta timmarna av kursen och vi har nu ”bara” 27 kvar, i skrivande stund har jag inte en susning om var, när eller hur nästa kurs ska bli. Förhoppningsvis blir det på lite närmare håll nästa gång men jag skulle då inte bli förvånad om så inte blev fallet. Men jag har i alla fall fått tillbaka känseln i tårna.

Nu är i alla fall helvetesveckan avslutad och framför mig har jag hela två dagars ledighet innan det är dags igen, jag har ännu inte fått nåt schema för nästa vecka så det enda jag vet är att jag är ledig på måndag. Det passar mig alldeles utomordentligt eftersom jag då återigen får lite kvalitetstid med June. Förmodligen blir det öppna förskolan på förmiddagen och när vi har hämtat mamma från skolan hade jag tänkt att vi skulle hitta på något tillsammans. Jag har ännu inte bestämt mig för vad det blir men nåt kul ska vi väl ändå kunna komma på. Kvällen ska nu ägnas åt att ta sig en liten whiskypinne och umgås med June och Katay, vi får väl slå våra kloka ihop och se vad vi ska hitta på under måndagen. Morgondagen är vigd till att sova så länge June tillåter och sen ska vi möta upp våra kompisar på Willys klockan 12. Det ska inhandlas ingredienser till en tacomiddag som vi ska avnjuta i deras sällskap och hem. Det ser jag fram emot och jag är övertygad om att färsen kommer att kryddas lite extra och det är ju aldrig fel.

Väderläget: – 14 och sjunkande, inte kul alls men det snöar ju inte i alla fall…än, ja jävlar.

En ledig dag i det åbergska hemmet är allt annat än vila och ro och denna dag var inte heller den något undantag. Det började redan i morse.  När jag sov som bäst och drömde mina söta drömmar kom min ännu sötare dotter in i sovrummet och ryckte mig tillbaka till verkligheten. Klockan var ju redan 7 och då ska man väl inte sova heller, det är ju tecknat på tv och mamma var redan uppe så pappa skulle minsann pallra sig upp också. Jag hade ju inte så mycket till val eftersom det är ganska svårt att sova när någon, oavsett vem, hoppar på bröstkorgen på en. Dock utan några revbensfrakturer stapplade jag mig ut i köket där kaffet stod och var klart och när jag fått i mig dagens första kopp började jag så smått bli människa igen. Vi skjutsade iväg Katay till skolan och for sedan ner till öppna förskolan i vår nya bil. Det blev en SEAT Cordoba av årsmodell 1998, inte så ny kanske men mycket bättre än Forden. Väl inne på förskolan sprang June iväg till alla leksaker och jag satte mig med telefonen i örat och påbörjade ett av dagens alla måsten. Det första samtalet gick till försäkringsbolaget för att föra över bilförsäkringen till den nya istället. Efter avslutat samtal hade även Katay en olycksfallsförsäkring och ett möte var inplanerat strax efter 11 för att fixa med Junes dito. Katay kom ner till förskolan efter sin egen skola och tillsammans gick vi ner mot stan för att få våra ärenden gjorda. Katay gick till vietnamshopen medan jag och June knallade upp till försäkringsbolaget för att se till att även hon kan klanta sig framledes. När allt detta var klart åkte vi upp till bilhandlaren och skrev över våra respektive bilar på varandra och när det var klart så firade familjen med en pizza. Det var väl egentligen inget direkt firande, snarare ett tecken på att vare sig jag eller Katay hade någon större lust att laga mat. Vi lät oss dock smaka och ingen av oss hade speciellt dåligt samvete över att ha käkat en tattarmacka, åtminstone inte jag.

Strax innan vi skulle ner på stan igen så ringde det från dagis där dom hurtfriskt berättade att Junes dagis ska ut och åka skridskor i morgon. Det var nu inget tvång att barnen skulle ha med sig skridskor, dom kunde ju alltid stå vid sidan om och titta på dom andra… Med andra ord var det bara att bege sig ner på stan igen alla tre och medan jag var på banken och fixade med mitt lån så tog damerna en sväng nere i centrum. Där fanns det dock inga skridskor att få tag på så det var bara att sätta sig i bilen och börja leta. Men dessförinnan tog vi oss till optikern eftersom jag var tvungen att kolla mina ögon, det har blivit allt sämre med synen den senaste tiden så det är nog läge för att skaffa starkare linser. Jag hade tur och lyckades ändra om min tid och fick komma in till optikern med en gång. Mindre kul var det när jag skulle ta ur linserna, den vänstra gick smärtfritt men den högra gjorde en snygg looping och for rakt ner i avloppet. Jag har ju förvisso fler men det är lite surt eftersom jag ganska nyligen plockade fram dom här nya. Jag fick i alla fall min undersökning och optikern berättade att det var kört, jag har helt enkelt börjat bli för gammal för att bära linser, åtminstone med den styrka jag har. Jag kände mig rätt uppgiven men när jag såg hans pillimariska flin så förstod jag att han skojade med mig. Dock var det inte helt igenom skoj, åldern tar verkligen ut sin rätt på ögonen och förr elller senare så måste jag nog ge upp linserna och skaffa progressiva glasögon istället. Jag gillar definitivt inte att ha brillor på näsan, jag tycker dom är mest i vägen men vad annars kan man göra? Det blev en ganska skum upplevelse att sedan sätta sig i bilen med bara en lins men det fanns ju inget annat alternativ eftersom vi ju var tvungna att leta rätt på en affär som sålde grillor. Till slut hittade vi ett par åt henne på Ö&B och dom kostade bara 199:- vilket ju i sig är rätt billigt. Förmodligen kommer hon inte att använda dom mer än ett par gånger innan hon vuxit ur dom men förhoppningsvis tycker hon det är roligt och då är det ju värt det. Vid det här laget var vi nu alla tre en smula less på att åka runt så jag skjutsade hem dom och for sedan iväg i ensam majestät för att handla mat, en upplevelse i sig eftersom det ju är lönedag idag.

Väl på hemmaplan igen så kom jag helt abrupt på att jag totalt glömt bort att jag skulle upp och visa kvittot hos bilhandlaren. Med ett mycket ömmande samvete ringde jag upp honom men jag fick bara prata med hans telefonsvarare så jag vet inte ännu hur meddelandet togs emot. I och för sig har jag ju alla papper i ordning och skulle han misstro mig så kan han ju alltid kolla sitt bankkonto men det känns en smula penibelt att glömma det. Men jag fick ju reda på i dag att åldern tar ut sin rätt och det gäller tydligen inte bara ögonen. Något jag däremot helst av allt skulle vilja glömma är mitt arbetsschema de kommande dagarna den här veckan. Fyra dagar på raken ska jag åka till Misterhult för att jobba, en nätt liten resa på 4½ mil och det är alltså bara dit, man ska ju hem också. Som om nu inte detta skulle vara nog så börjar jag 05.10 tre av dagarna vilket innebär att jag måste åka hemifrån strax efter klockan 04.00 vilket i sin tur innebär att jag måste kliva upp redan klockan 03.00. Men tro nu inte att det slutar med det, nähä då, som lite extra lök på laxen så ska jag jobba i 4 timmar, sen har jag ett avbräck på 6 timmar innan jag ska börja om igen för att köra ytterligare i två. Jag har alltså betalt för sammanlagt 6 timmars körning men måste vara hemifrån i närmare 14,  inräknat 2 timmars körtid. Jag får heller inte betalt för att åka hem mitt på dan utan får helt enkelt nöja mig med de två resor man gör på dit och hemresan. Som lite kuriosa kan ju nämnas att Misterhult är en liten jävla by mitt ute i ingenstans och det finns noll och intet att göra där, 6 timmar där lär kännas som en evighet. Det lär väl knappast heller vara troligt att man är så särdeles pigg när man kommer hem framåt 19-tiden på kvällen då man dessutom vet med sig att man ska upp klockan 03.00 påföljande natt igen. Är det nu någon som fortfarande undrar varför jag vill byta arbete?

Väderläget: – 8 och sjunkande (naturligtvis, vintern tar ju aldrig slut ) stjärnklart, kallt och eländigt, ja jävlar.

Dom lagar och regler som är satta nuförtiden då det gäller hur länge barn har rätt att vara på dagis är för mig en smula luddiga måste jag tillstå. Allt måste inplaneras in i minsta minut och nåde den som inte följer dessa regler. Är jag ledig en dag så måste June stanna hemma fastän hon inget hellre vill än att vara på dagis, börjar jag jobba vid 10 så kan jag lämna henne tidigast 9.30 och sen slutar Katay skolan klockan 12 och har då högst en halvtimme på sig innan June måste vara ute från dagiset. Jag vet ännu inte hur mycket det kommer att kosta att ha henne på dagis men jag hoppas ju att jag inte behöver betala mer än för den reella tid hon faktiskt befinner sig där. Nu är väl detta bara en utopi eftersom vi ju lever under en moderat diktatur vars skräckvälde jag verkligen hoppas avslutas nu i September. Jag hade tänkt ge fan i att rösta denna gång men så som utvecklingen har blivit här i landet så känner jag att jag ändå måste. Vad jag ska rösta på är i dagsläget ännu inte bestämt men det blir definitivt inte borgerligt i alla fall.  Jag har en väldigt god vän som behöver personlig assistens i sitt dagliga liv för att kunna fungera men nu har ju försämrings/moderatkassan hoppat på även honom och dragit in en massa timmar. Helt plötsligt ska han inte få den hjälp han behöver och de assistenter han har blir tvungna att gå ner i arbetstid och tillika lön bara för att  en korkskalle har bestämt att det ska sparkas på dom som redan ligger. Jag lovade mig själv att jag skulle försöka hålla igen på mina politiska åsikter på bloggen men detta har gjort att jag tamejfan inte kan tiga still längre. Jag uppmanar härmed alla mina läsare att gå och rösta rött i September så att vi kan få tillbaka åtminstone något av det någorlunda drägliga liv vi hade för 4 år sen. Jag påstår inte att sossarna gjorde ett bättre jobb men mycket sämre än det har skötts sen Adolf Reinfeldt tog över kan det bara inte bli, inte ens om Sahlin ( oh du hemska tanke) blir statsminister

Idag var en av dessa lediga dagar och jag tillbringade i stort sett hela den tillsammans med June, dels för att jag vill det men också för att både hon och jag måste vänja oss vid att spendera lite tid tillsammans då mamma är i skolan. Som väl är så är hon väldigt lättsam och har vid det här laget lärt sig hur man ska göra för att linda pappa ännu mer runt lillfingret. Är det något hon vill göra och jag inte fattar så visar hon vad det är och hon är väldigt tålmodig då det gäller att förklara vad det är. I morse åkte hon och jag ner till öppna förskolan och var där redan när dom öppnade klockan 8.30. När June fick syn på dagisfröken sprang hon raka vägen upp i hennes famn och kramade om henne så att hon nästan tappade luften, jag tror faktiskt hon blev lite rörd. Själv nöjde jag mg med att bara hälsa vilket kanske var tur, annars vet man ju inte hur hon skulle ha reagerat, jag tror knappast hon skulle ha blivit rörd i alla fall.  Vi var där fram till 11.15 då vi, trots Junes protester, blev tvungna att bege oss hemåt för att skjutsa mamma till skolan. Vi släppte av Katay vid skolan och stack sedan ner till McDonalds för lite lunch, vi har gjort så förut och det är alltid lika populärt. Det är så oerhört kul att ha den här kvalitetstiden tillsammans med June och jag känner hur vi kommer varandra allt närmare för varje gång. Vi hämtade Katay strax efter 14 och åkte då ner till banken för att öppna ett bankkonto till henne. Jag var väl förberedd och hade med mig både pass och intyg från Skatteverket med hennes personnummer. Men men, nu är ju detta byråkratins förlovade hemland så nu ska man ju inte en inbilla sig att det gick att öppna ett konto bara sådär. Nej då, ett id-kort måste man ju ha annars är väl risken överhängande att någon annan sätter in pengar på hennes konto. Detta är nu ett moment 22 utan dess like, man måste ha ett id-kort för att öppna ett konto men för att få ett sånt måste man ha ett pass och ett intyg. Om nu inte intyget är godkänt som handling på banken, hur ska man då kunna skaffa ett id-kort med detsamma? Såsom innehavare av ett svenskt körkort så öppnade jag istället ett konto i mitt eget namn och till det knöt jag ytterligare ett bankkort som Katay nu istället kan använda och det gick bra i alla fall. Ser man lite krasst på de så kan man ju undra vari skillnaden ligger…egentligen. En fördel för det dock med sig och det är att jag kan föra över pengar till det nya kontot via internet så när barnbidrag och föräldrapenning trillar in så är det bara att föra över dom. Det får i vilket fall som helst bli en sväng ner till Skatteverket nån gång nästa vecka så att jag kan beställa ett id-kort till henne, om nu detta är genomförbart.

En positiv nyhet fick jag ändå med mig från banken och det var att min ansökan om lån hade beviljats. Detta gör att jag nu kan köpa mig en annan bil som förhoppningsvis startar på morgonen, det troliga bli attt den affären går i lås nästa vecka. Jag ska dessutom lösa två andra poster och har sen allt samlat på ett och samma ställe till en mycket mer förmånlig ränta. Jag sprade ca 25% i ränta genom att ta lånet på banken istället för att nappa på ockerföretagets erbjudande. Dom ringde mig faktiskt igen för att undersöka om papperen kommit fram och hon lär nästan förvånad när jag inte tackade ja till deras erbjudande. Återigen var motiveringen ”Men du kan ju lösa in det när du vill” och återigen svarade jag med att säga att jag knappast behövde låna pengar till 30% ränta om det var så att jag redan hade pengar, ibland blir man bara så trött. Det känns nu i alla fall rätt bra att ha den ekonomiska biten i hamn och nu kan jag se framåt igen med lite mer  tillförsikt. Till helgen ska jag sätta mig ner och författa en ansökan om ett nytt jobb, jag har väl inte så stora förväntningar eller ens förhoppningar om att få det men söka kan man ju alltid göra. I Västerviks kommun finns det inte mindre än 1132 personer som är arbetslösa, jag antar att jag får slåss med åtminstone 5-600 stycken av dessa om jobbet men som sagt, söker jag så är jag ju i alla fall med i matchen.

Mina tankar går denna kväll till min styvfar som ska operera sin rygg i morgon. Vi håller allt som hållas kan att det ska bli en lyckad dito så att du kan komma tillbaka till ett normalt liv utan ryggsmärtor snart igen.

Väderläget: -1 och snön fortsätter att vräka ner och fortsätter och fortsätter och fortsätter och forts …ja jävlar

För ett par dagar sen körde jag mellan Vimmerby och Västervik genom skogen, som det allmänt kallas när man kör en visst väg och meningen är att man ska skjutsa hem framtidens hopp. Men dessa hopp brukar allt som oftast sluta mycket tidigare på fredagar och är troligtvis redan hemma vid sina datorer och tv-spel när turen väl går. Just den här svängen är inte så rolig att köra eftersom det dels är jävligt halt och dels brukar det sällan eller aldrig vara nåt folk med på den efter Blackstad men det finns ju undantag. Ett sådant var i fredags då jag hade inte mindre än tre personer med hela vägen till Västervik varav den ena av dom satte sig längst fram och tjötade med mig. Vi pratade om ditt och datt och efter en stund fick jag frågan om  hur jag trivdes i Västervik. Jag blev lite betänksam innan jag svarade henne, en del kan ju ta illa upp men jag är ju inte särdeles buskablyg så jag sa som jag tänkte. Västerviksborna, sa jag,  är i mina ögon inskränkta, misstänksamma, truliga och svåra att komma in på livet. Dock vill jag inte dra alla under samma kam men flertalet är såna i mitt tycke. Dom framlever sina dagar i sina inpinkade revir där man inte kan komma och sätta ner sina fötter hur som helst, inte ostraffat i alla fall. Men, så fort sommaren kommer och turisterna med den förändras attityden och helomvändningen är ett faktum. Nu är man plötsligt tillmötesgående, öppenhjärtliga och allmänt trevliga, man bjuder gärna på sig själv och tar sig verkligen tid att visa turisterna till första bästa souvernirshop. Men detta är alltså bara ett sommarsymptom, när sista turisten lämnat stan är man tillbaka i sitt gamla invanda vardagliga sätt igen på nolltid.  Jag har upplevt detta fenomen själv och vet sålunda vad jag pratar om. Mitt första intryck av Västervik var helt igenom positivt men när man upptäckte dess verkliga kärna försvann den illusionen och idag skulle jag inte tveka en sekund att flytta härifrån om jag fick ett jobberbjudande någon annanstans.  Under hela min monolog satt kvinnan jag pratade med knäpptyst men till slut hämtade hon sig och berättade att detta var första gången hon hört någon säga så. Nån gång ska väl vara den första men faktum är att det är många fler än jag själv som upplevt detta och för egen del var det ju skönt att få det bekräftat. Jag har pratat men några andra inflyttade och i stort sett alla har upplevt Västervik på samma sätt. Givetvis kom det några lama protester från kvinnan men jag höll, och håller fortfarande fast vid mitt sätt att se på saken, det var ju det frågan gällde och jag var ju bara ärlig.  Jag vill återigen påskina att detta inte gäller alla västerviksbor men alldeles för många för att det ska falla mig på läppen.

Jag sitter i en inte alltför rolig sits just nu, jag trivs ju inte alls i Västervik men är ändå tvungen att stå ut i och med att  jag har ett jobb, Katay trivs bra här och att vi nu fått in June på dagis. Redan andra dagen där hade hon fått en ny kompis, i den åldern har dom väl förmodligen inte fått sig itutat än att man ska vara avvaktande mot folk utifrån. Junes nya kompis kommer dessutom också från Thailand vilket säkert gör sitt till också och hon har varit på dagiset i cirka ett halvår. Hon kan prata svenska ganska bra och fungerar nu som en slags tolk mellan June, personalen och dom andra barnen på dagiset. Jag tycker det är helt suveränt att hon hittat den här kompisen och med hennes hjälp kommer nog June att lära sig prata svenska på rekordtid, åtminstone hoppas jag det. Katay ska börja skolan nu på måndag och det kommer nog att bli en spännande upplevelse för henne. Hon hävdar med bestämdhet att hon inte är nervös  inför vad som komma skall men jag tror inte riktigt på det, hon sa samma sak innan hon skulle ut och flyga för första gången och det stämde ju inte heller.  Jag är i alla fall övertygad om att hennes ordförråd kommer att ökas på rejält när hon nu får professionell hjälp med att lära sig. Hon säger ju själv att hon vill lära sig och har man bara viljan så borde det väl bli lite enklare i alla fall.

Just nu sitter jag och snörvlar, nyser, hostar och har mig och känner mig allmänt hängig. Jag brukar sällan bli förkyld men nu har det hänt i alla fall och jag avskyr det. Nu spelar det ju ingen roll alls om man är förkyld eller inte, jag kan inte stanna hemma från jobbet i alla fall, det har jag fan inte råd med. Dessutom får man säkert inte igenom att man vill ha sjukpenning om man bara är förkyld, med den här regeringen vid makten så ska ju till och med dom cancersjuka tvingas söka jobb. Man vill ju egentligen inte önska någon annans olycka men en elak del av mig skulle inte alls ha något emot att se att några av dessa politiker som förstört vår välfärd  själv ska få prova på hur det känns. Plocka bort dom från topposterna och låt dom själva leva på en sjukpenning som knappt täcker hyra och mat, ge dom nån sjukdom och släng in dom på arbetsförmedlingen, det skulle bli väldigt intressant att se hur det skulle sluta. Vill man vara riktigt elak kan man ju alltid låta dom jobba som busschaufförer ett tag, då skulle förmodligen deras syn på livet förändras radikalt.  Jag har nu äntligen fått igång mitt gamla skrälle till bil igen men tro nu inte att allt är frid och fröjd bara för att isproppen är borta. Nähä då, nu har batteriet gett upp istället och det är lite som ett lotteri då man går ut på morgonen och ska starta den. Än så länge har jag lyckats få igång den men det blir bara värre och värre för varje dag som går. När jag åkte hem från jobbet i går eftermiddag var det precis på gärsgår’n att den hoppade igång. Jag har ju eventuellt en annan bil på G men jag vet ju inte hur det blir med banklånet. Får jag inte igenom det så måste jag ju köpa ett nytt batteri och får jag igenom det så behöver jag ju inte köpa nåt nytt, bäst att avvakta ett tag till och bara hoppas på att skiten startar. Jag skulle få besked om lånet gått igenom den här veckan så det blir till att hålla tummarna igen, det känns som om jag inte gjort annat den senaste tiden.

Väderläget: 0-gradigt, mulet men inget snöande…än så länge, ja jävlar.

Så där ja, nu har vi varit till Junes nya dagis för första gången och det var en spännande upplevelse för oss alla. Det bådar i alla fall gott för framtiden för June ville inte gå hem när vi var färdiga med de första trevande timmarna, återstår att se hur det blir när det börjar bli gammalt och invant. Det verkar i alla fall som om hon har kommit till ett bra dagis där personalen är trevliga och chansen att få kompisar väldigt stor. June är ganska så social av sig och behöver verkligen komma i kontakt med barn i hennes egen ålder. Det gör ont i hjärtat när man ser henne leka alldeles ensam nere på gården och oftast är hon bara ute nån halvtimme innan hon lessnar och det får man ju förstå. Nu lär det bli annat ljud i skällan då det förekommer utelekar tillsammans med andra barn varenda vardag framöver och det kommer nog att göra hene gott. Förvisso är det skönt att både June och Katay nu ska börja komma igång med lite annat men det kommer också att medföra lite extra kostnader i form av nya kläder til June och skrivmaterial och annat till Katay. Nästa måndag smäller det rejält då Katay ska börja skolan och June tillbringa en hel dag på dagis utan vare sig pappa eller mamma i närheten, jag misstänker att jag kommer att ha två mycket tröttkörda damer då jag kommer hem. I skrivande stund vet jag inte hur jag jobbar nästa vecka men med lite flyt så kanske jag får ett dagpass och kan sålunda vara hemma och ta emot dom när dom kommer hem.

Men…för att kunna sköta mitt arbete överhuvudtaget vill det ju till att man har en fungerande bil vilket jag alltså i dagsläget inte har. Jag har nu hittat en som jag är spekulant på men jag vill inte gå händelserna i förväg utan avvaktar med att berätta vad det är för något tills dess att det blir klart, om det nu blir det. Eftersom jag ju är busschaufför så ligger jag ju inte direkt inne med en jävla massa slantar på mitt bankkonto så enda chansen jag har att införskaffa något nytt fordon är alltså att låna pengar till det. Av en kamrat fick jag nys om ett låneföretag som tyckte att man borde använda just dom till detta ändamål och det utlovades en ränta från 4.95% vilklet ju inte alls är kattskit. Sagt och gjort, jag sände in en ansökan om lånet och idag, i samma stund som jag provkörde bilen, ringde dom därifrån och sa att om jag ville så var nu lånet beviljat. En strimma hopp om att slippa knata till jobbet tändes för ettt kort ögonblick ända fram tills dess att hon kom fram till frasen”..till 30% ränta”. Jag kan väl godtyckligt medge att det var en jävla tur att jag kört in till kanten för att prata i telefonen, annars hade jag troligen kört av vägen. När jag sakta men säkert höll på att återhämta mig från chocken så klämde hon ur sig ”Men fördelen är ju att du kan lösa lånet när du vill”. Jag undrade då lite stillsamt om hon på fullaste allvar trodde att jag ville låna pengar bara för att det var kul? Lånar man pengar till en bil så beror det väl oftast på att man för tillfället har lite ont om den varan. Hon avslutade samtalet med att säga att ansökningshandlingen skulle komma i brevlådan vilken dag som helst. Jag replikerade då med att säga att dom portopengarna kunde hon spara in om hon ville men den ironin gick tydligen spårlöst förbi.  I dagsläget ser det inte ut som om det kommer att bli något bilköp men på vägen hem i dag så gick jag i alla fall in på min bank och ansökte om ett lån där istället och om ett par dagar får jag väl reda på hur det blir. Dock är jag ju obotlig pessimist och räknar inte med att det ska gå igenom men hoppet är ju det sista som dör så man vet ju aldrig.

Jag har nu i alla fall ett hum om vad det är för fel på min egen bil, det är troligtvis fruset i bränslesystemet och det enda som jag egentligen behöver göra är att se till att den kommer inomhus, slå i ett par liter K-sprit och sen ut och  köra några mil. Nu är det bara det problemet att den står på jobbet och ser ut som insidan av en frysbox, jag orkar inte knuffa den själv upp till lackverkstan som är det enda stället där jag kan förvara den varmt. Mitt enda hopp sträcker sig till att jag kan få ihop några arbetskamrater som kan hjälpa mig men det blir inte lätt det heller eftersom det är väldigt få inne samtidigt. Det enda som sen återstår är att avvakta tills dess att det blir plusgrader då löser sig ju problemet av sig själv men fan vet när det inträffar. Just nu ligger det retligt runt nollan och proppen sitter där den sitter, jag blir bara så trött. Eftersom man kan räkna min umgängeskrets här i stan på min högra hands fingrar om man tar bort dom fyra jag har kvar så lär jag ju inte kunna räkna med någon hjälp utifrån. Men jag fick faktiskt ett annat erbjudande om garageplats idag då jag var uppe på Gustafssons maskinuthyrning där Kenneth jobbar, jag brukar gå upp dit nån gång ibland och ta en fika och prata lite strunt och har lärt känna dom andra som jobbar där. Bengt, deras chef, sa att jag kunde ställa den hos dom om jag ville men jag måste först hitta nån som kan hjälpa mig att bogsera ner den i så fall. Läs raderna ovan så finner ni att även detta är snudd på omöjligt, jag får väl sätta in en annons i tidningen ”Kompis med egen bil och bogserlina sökes, svar med foto på bilen”

Väderläget:  -3, halvklart väder och ingen tö i sikte, ja jävlar.

Blir det inte en snabb förändring i väderläget eller vinna- på – lotto-läget så kommer troligen herr bloggskribenten att smalna av betydligt framledes. Förvisso är detta bara till gagn och nytta eftersom jag ju är rätt överviktig men frågan är om det är värt besväret? Jag ska förklara denna något luddiga inledning.  I går körde jag till Kalmar, återigen i snöoväder, ishalka och med livet som insats, dock gick hela färden dit och hem utan några incidenter vilket är mer än vad man kan säga om ett 20-tal andra som också var ute och åkte. Olyckorna avlöste varann och det låg bilar i dikena överallt, åtminstone på vägen ner. När jag åkte hem vid 21.25 hade dom flesta redan kommit hem till stugvärmen och det var inte alls så många fordon ute och rörde på sig, något man uppskattar då man är yrkeschaufför. Det var inga som helst problem med att hålla tiden trots att jag blev tvungen att åka hela vägen ner till stationen för att släppa av den enda passagerare jag hade på. Termometern visade – 15 i Västervik och min intuition sade mig att det inte skulle bli lätt att få igång det gamla skrälle som vissa kallar för fordon och som jag kallar för biljäveln. Jag sände en stilla bön till Buddha om att få lite starthjälp och det verkar som om han hörde mig. Förvisso var den seg som sirap men hoppade i alla fall igång…bara för att stendö ett par sekunder senare. Efter det var det lögn i helvete att få igång den och nu står den på jobbparkeringen och skäms, där får den stå tills dess att det blir vår om jag får råda. Så fort den har tinat upp ämnar jag knuffa ner den för något stup eller varför inte ner i havet, det lär bara ta ett par dagar innan den är helt uppäten av rost, mer än nu alltså. Klockan var nu 00.15 och i 15 graders kyla såg jag inte direkt fram emot att promenera hemåt. Jag har närmare en mil till jobbet och frestelsen var stor att ringa en taxi men jag undvek den och började traska, jag behövde ju dessutom gå av mig ilskan. Under de 50 minuter det tog att gå hem vräkte jag ur mig förbannelser över biljäveln ungefär var tredje minut, fungerar bara någon av dom torde det inte vara så mycket kvar av den när jag kommer upp till jobbet på lördag. Den har hållit på och jävlats med mig ända sedan jag gjorde det stora misstaget att köpa den och nu har jag lessnat. Jag är beroende av en fungerande bil för att kunna sköta mitt arbete och det enda som gäller nu är troligen att ta ett lån och köpa mig en annan, dock blir det inte en Ford denna gång, aldrig mer!!!

Det känns en smula vanskligt att dra på sig ett lån men det är lite Murphys lag över det hela, jag måste ha en bil för att komma till jobbet och jag måste ha jobbet för att kunna överleva. Jag har kollat runt lite och funnit ett låneinstitut som tilltalar mig, det enda som inte var så bra med dom är att dom vill att man ska betala tillbaka pengarna man lånar. Iden med att bli bankrånare ter sig nu ännu mer som ett annat fullgott alternativ men dessvärre är det ju inte realistiskt, jag är lite för ärlig för det. I skrivande stund har jag inte ens varit och tittat på andra bilar men jag har fått några tips av en arbetskollega så jag kanske ska ta en sväng dit lite senare denna kylslagna dag, denna gång tar jag dock bussen eftersom mina värkande ben inte pallar några längre sträckor. Prova själv att gå i rask takt med ett par skor med stålhätta som väger ett kilo styck, det är dom enda jag har som håller kylan stången någorlunda. Värre blir det på lördag då jag börjar jobba 06.20 och sålunda måste gå hemifrån minst en timme innan om jag ska hinna i tid. Så dags på morgonen går det ingen buss eftersom den bussen först ska tvättas och städas vilket är min uppgift nu igen i helgen. Jag vet inte vad jag har gjort för ont men jag fick tvätthallstjänst både lördag och söndag, det känns verkligen som det kvittar men den usla betalningen får man ju ändå, oavsett vilket jobb man än utför. Nu kommer det inte att bli så värst jobbigt ändå eftersom kylan gör att man inte behöver tvätta bussarna, det sparar man några minuter på men å andra sidan äts dom upp eftersom insidan är fan så mycket skitigare vintertid. Det återstår väl att se hur dom ser ut när det väl är dags men med tanke på den ”tur” jag har haft den senaste tiden så förväntar jag mig det värsta.

Trots allt har det ändå hänt lite som är positivt och det är att vi nu har fått in June på dagis. Hon ska börja sin inskolning nu på Måndag och det är något som hon ser fram emot. Det i sin tur innebär att Katay kan börja skolan den 18 och det ser hon fram emot, hon är lite less på att sitta hemma varenda dag så det är ju förståeligt. Det är nog bara av godo att hon kommer igång med någon vettig sysselsättning så att hon får lite struktur i sitt liv, det mår hon nog bara bra av.  Vi ska börja inskolningen klockan 10 på måndag och jag misstänker att det kommer att kosta en del så här i uppstarten, jag vet att jag bland annat måste köpa galonkläder åt henne och det lär väl inte bli billigt, kanske kan man byta Forden mot ett par galonisar, jag får jobba på det. Risken är väl dessvärre rätt stor att man får betala mellanskillnad. Någon som har en bil ståendes någonstans eller sitter och ruvar över ett par miljoner som ni inte vet vad ni ska göra med? Hör av er till mig, jag kan hjälpa er att bli av med dom utan någon extra kostnad.

Väderläget: – 7 jävla grader, klart och kallt och eländigt, ja jävlar.

Jag måste bara säga att jag beundrar Försäkringskassans, eller som jag kallar den, Försämringskassans,  oerhörda förmåga att se in i framtiden, för att inte bara tala om deras syn på hur folk ska kunna uppnå ett normalt leverne. Helt uppenbart är nu att jag nog helst av allt borde byta jobb, eller byta och byta, skita i det helt enkelt, anledningen till detta är som följer. Vi fick idag ett besked från nyss nämnda korkade myndighet med ett saftigt avslag på den bostadsbidragsansökan jag lämnat in. På dessa papper står följande: Kenneth Åbergs inkomst från 2009 är summa 0:-, hans fru däremot har enligt kassan tjänat inte mindre än 288 000:- sen hon kom hit i början av November. Mig veterligt så har hon hållit sig på hemmaplan allt medan jag har arbetat men ändå har hon lyckats tjäna så pass, jag frågade vad hon jobbade med men jag fick inget svar. Men om nu detta är kassans syn på hur man ska förtjäna sitt uppehälle så kanske det är dags att helt enkelt gå i pension redan nu, det borde man väl ha råd med om man tjänar över tre miljoner varje år? Nu är jag förvisso medveten om att det skett någon form av misstag här men det jag undrar mest över är var dom har fått summan 288 00:- ifrån. Jag har jobbat sen i Maj fram till Decembers slut, det finns inte en sportslig chans i världen att jag tjänat så pass mycket. Inte som busschaufför med Sveriges sämsta avtal (kommunal) som dessutom har ett OB-tillägg som är så uselt att det är löjligt. I andra branscher skrattar man sig hesa åt vårat avtal allt medan dom som förhandlat fram det slår sig för bröstet och är oerhört stolta över det. Dock måste man ju tillstå att dom prickat helt rätt på Junes inkomst, hon tjänar lika lite som jag och det får man väl anse vara tacknämligt men tämligen orättvist då jag ju har ett par års mer erfarenhet än henne. Enligt kassans sätt att räkna skulle jag alltså ha en månatlig inkomst på 41.142.86:- varje månad, nog för att skattetrycket är högt men nog borde det väl bli lite mer pengar kvar än de jag har fått under dessa månader. I skrivande stund vet jag inte om jag ska överklaga det eller inte, det känns aningen tungrott om man säger så. Att bråka med myndigheter är något jag har gjort hela livet och vet alltså av egen erfarenhet hur svårt dom har att rucka på sina principer. Kanske borde man ändå ringa dom och fråga dels var dom fått uppgifterna ifrån och dels hur man ska bära sig åt för att få lika bra betalt som sin hustru utan att behöva förta sig, troligen får jag aldrig veta det.

Dagen till ära fick vi ytterligare ett kuvert med posten idag och detta var från KomVux här i stan. Katay ombads infinna sig på skolan den 18/1 för att påbörja sin utbildning i svenska språket. Dessvärre måste vi tacka nej till detta då vi ju inte har fått någon dagisplats till June än och detta grämde henne en smula. Hon är verkligen angelägen om att komma igång med sin skola, jag tror det beror på att hon är lite less på att sitta hemma hela dagarna. Till och från pluggar hon lite på hemmaplan men det blir ingen struktur på det men viljan finns ju där i alla fall. June däremot börjar komma med allt fler uttryck och det verkar som om hon lär sig åtminstone ett nytt ord varje dag. Den senaste tiden har hon sagt bl a ”Vad gör du?”, ”mjölk”, ”tyst” och ”tjock i magen”det sistnämnda lärde hon sig i Sälen och det kom hon ju givetvis ihåg, oftast brukar hon det uttrycket i samband med ett pappa, kan inte förstå varför… Jag hoppas och tror att det ska lösa sig med dagis till henne snart, hon behöver få träffa lite kompisar i hennes egen ålder. Till och från går hon ut på gården och leker men det är väldigt sällan det är några andra barn ute samtidigt. Det händer dock i bland men nu senast var det bara min jobbarkompis ungar som var ute och dom pratar bara grekiska så det blev tyvärr inte mycket sagt, inte på svenska i alla fall. Jag är dock fortfarande övertygad om att hennes språk kommer att utvecklas i en hisnande takt när hon väl börjar på dagis.

För egen del har jag för tillfället ett smärre problem med mina ögon. Jag använder ju i vanliga fall dygnet runt-linser och dessa ska man ju ta ut lite då och då för att rengöra. Hur det nu än är så är det väldigt lätt att glömma detta då dom ju faktiskt funkar ändå. Dessvärre så funkade den ena inte så bra i går morse så jag fick ta ut dom ett tag, detta tag blev dock längre än väntat eftersom jag nu har ont som fan i mitt vänstra öga. Det känns som om jag har grus i det och jag är lite orolig över att det inte ska gå över. Jag har haft samma problem förut men då har det oftast gått över på ett par timmar men nu verkar det vara lite jävligare. Jag är inte så särdeles förtjust i att använda mina glasögon och framförallt inte i morgon då jag återigen har tvätthallstjänst, fan vet vad jag har gjort för ont. När man ska hålla på och jobba i smutsiga miljöer är det en enorm fördel om man slipper skjuta upp brillorna på näsan var 10:e sekund. Jag får avvakta till morgondagen och se om det blivit bättre, jag börjar inte jobba förrän 12.30 så jag har ju fortfarande några timmar på mig att självläka. Men tro nu inte att jag får någon sovmorgon för det, Katay ska till sjukan i morgon för en kontroll och jag måste följa med och ta hand om June medan hon är inne hos läkaren. Jag skulle väl kanske kunna stanna hemma men jag har fått strikta direktiv om att jag måste följa med så det är bara att finna sig i det. Jag kanske skulle ta och ringa till F-kassan och meddela dom mitt prekära läge men då finns väl risken att dom haussar upp min inkomst ytterligare ett par hundra tusen, det är nog inte värt att riskera det.

Väderläget: -2, mulet och snön kommer nog nersinglande vilken minut som helst, ja jävlar.