I eftermiddag smäller det. Eller smäller och smäller men det är i alla fall startskottet för ett förhoppningsvis livslångt åtagande som jag mer än gärna tar mig an. Jag pratar alltså om min kommande adoption av June. Det är nu snart två månader sedan jag lämnade in alla papper, betalade alla avgifter och började hoppas och nu är det alltså dags för steg två. Jag vet i dagsläget inte mer än att vi alla tre ska infinna oss hos familjerätten här i Byhåla idag klockan 13. Det ska finnas en thailändsk tolk på plats och jag antar att vi blir ”förhörda” var för sig i olika rum men eftersom mitt samvete är rent så oroar jag mig egentligen inte så mycket. Jag ska i och för sig inte sticka under stol med att jag är en smula nervös, sa jag något annat så ljög jag men jag är nog mer förväntansfull än nervig. Dom kommer ju med allra största säkerhet att prata med June också men inte ens där är jag särdeles orolig, förviso blir hon sur som en citron när man hämtar henne från dagis och det sitter ui ett par timmar men sen går det över lika fort igen. Det är både på gott och ont som hon reagerar på det här sättet, hon trivs ju så bra på dagis att hon inte vill åka hem men det är ju inte så kul att ha henne ledsen här hemma. Jag när en förhoppning om att hon fort ska lära sig mer och mer svenska så att hon kan skaffa kompisar även här i närheten, som det är nu så leker hon oftast ensam och det är så tråkigt att bevittna. Barn är ju ändå barn och hon är bra på att roa sig själv men man önskar ändå att hon hade en kompis som hon kunde ha lite kul med. Hon har en väldigt bra kompis på dagis som även hon pratar thai och i fredags var hon hemma hos henne på födelsedagskalas. Jag fick sedan i uppgift att hämta henne och när jag kom dit blev jag attackerad av hugg och slag av en mycket ilsken liten June. Åka hem? Nu när det är som roligast? Pappa är dum!!! Till slut fick jag med henne i bilen men det var under tårar och tandagnisslan och hela resterande kvällen var hon sur och tvär ända tills dess att hon somnade. Efter en halv dag på dagis och ett par timmars lekande hemma hos kompisen var hon utmattad och det var första gången sen hon kom till Sverige som hon somnade utan att mamma behövde ligga bredvid henne. När hon sen vaknade på lördagen så var hennes första fråga om hon kunde få åka till kompisen igen men trots att det blev ett nej så var hon snart sitt normala glada lilla jag igen. Nästa gång är det nog vi som får ta hit kompisen istället men vi får försöka hitta nån lämplig helg när jag inte ska jobba, jag önskar oss lycka till med det.
Jag har nu i skrivande stund varit ledig i hela två dagar men i morgon har jag ett nytt tretimmarspass som jag inte på något sätt ser fram emot alls, jag börjar tröttna rejält på skiten nu. De kommande tre dagarna har jag bara småskvättar men så på lördag, då man ju helst av allt vill vara hemma, inte minst med tanke på att vi då firar tre år tillsammans, då ska jag köra natten till Totebo. Min chef verkar ha ett kraftigt horn i sidan på mig och jag lessnar mer och mer för varje dag. Han blir allt mer arrogant och skulle man råka nämna något om att man är lite less på att inte få lite mer timmar får man höra att man minsann ska vara tacksam över att man åtminstone har något att göra. Att han sen har sina små guldgossar som alltid får mer timmar än oss andra verkar vara helt oväsentligt i hans ögon. Min enda förhoppning är nu att jag ska få det andra jobbet jag har sökt men dom chanserna är ju så oerhört små. Jag hade tänkt mig att jobba kvar som extrachaufför om jag får det jobbet men även på den punkten börjar jag svikta nu. Jag ser liksom ingen anledning att ställa upp mer på företaget när inte dom ställer upp på mig. Förvisso är det ett bra sätt att tjäna extra pengar på men åtminstone i dagsläget känns det som det kvittar. Nu är det ju som sagt lite långsökt att fundera i dessa banor eftersom ju jobbet inte på långa vägar är mitt men drömma kan man ju alltid få göra. Det ska dessutom byggas ett ICA Maxi här i stan och ryktet säger att även dom ska nyanställa och även om jag nu inte har någon större erfarenhet från ett sådant arbete ska jag i alla fall söka tjänsterna när dom kommer ut, man kan ju inte mer än att misslyckas.
Det bästa med att vara hemma så här på vardagarna är att jag får tillbringa all min vakna tid tillsammans med June, det för oss allt närmare varandra och den respons man får från henne är helt fantastisk. I och för sig så är ju pappa rätt bra på att skämma bort henne men även om hon inte skulle få sin vilja igenom så accepterar hon det också. Hon har nästan helt slutat fråga efter mamma och finner sig i att stanna hemma med mig. Både jag och Katay är glada för det, Katay kan koncentrera sig på sina studier och behöver inte oroa sig över vad som händer på hemmaplan och jag växer som människa över det förtroende som getts mig. Just nu sitter hon oh spelar på mammas dator och när hon gör det så märker man inte ens att hon är hemma, det verkar som om datorn tagit över TV:ns roll som den perfekta barnvakten nuförtiden. Vi försöker ändå att hålla henne lite på mattan så det inte blir för mycket spelande men till och från försvinner hon in på sitt rum och när man tittar till henne sitter hon vid datorn i alla fall. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, hon är en mycket smart liten tjej, trots sina ringa år så vet hon redan hur man hittar spelen och även hur man hittar roliga klipp på youtube. Vad månde bliva av henne? Håll nu allt som hållas kan för att det blir en lyckad eftermiddag på familjerätten.
Väderläget: Efter en natt med snöfall är det nu -1 och uppehåll, ja jävlar.