Min älskade dotter springer just nu omkring, jo det är sant, hon kan inte gå normalt utan springer, hoppar eller studsar hela tiden, med ett glatt leende på sina läppar. I hennes lilla mun finns det nämligen en tand som är lös och hon är omåttligt stolt över detta faktum och än mer lär det nog bli när den väl tappas. I dagsläget sitter den nog inte mycket mer än i ett par skinnflikar men det är nog bara en tidsfråga innan den lossnar helt och hållet, ytterligare en milstolpe i hennes liv. Det hela känns en smula märkligt då det ju faktisk är samma dotter som för bara ett litet tag sen blev nedsövd för att ta hand om de övriga tänderna men då var det ju lite annorlunda. Hon har i alla fall gett intryck av att inte vilja sövas ner ytterligare en gång så nu är det mycket mer frenesi i tandborsten på kvällarna vilket ju är ett steg i rätt riktning. Just det här med att tappa sina tänder är stort för ett barn, jag minns till och med själv när jag tappade några av mina. Jag har till och med ett svagt minne av att ha hjälpt en “kompis” att bli av med sina, dock lite i förtid men ändå… Detta är förhoppningsvis preskriberat nu så kanske ska vi låta det falla i glömska ånyo, det är nog lugnast så. Jag kan mycket väl förstå att min dotter är glad över att bli av med sitt garnityr för att lämna plats åt nya, själv är jag dock inte lika glad åt den lilla men molande tandvärk jag har just nu. Det är nog dags att ta sig en sväng till tandläkaren snart igen men jag har dessvärre inte råd med det just nu, det har varit lite för lite på jobbet för att ens tänka tanken. Förvisso har det varit en hel del dagar men timmarna har inte varit så många, vilket också med all tydlighet visade sig i lönekuvertet. Den enda månad man inte vill ha sämre lön torde ju vara just November då det ju ska köpas julklappar och annat, förhoppningsvis blir det lite annorlunda framöver. Jag har nu sökt den nya tjänsten och nu återstår det bara att börja bita på naglarna fram till den 8:e December då sista ansökningsdag är. Jag borde rimligtvis ha en ganska god chans att få åtminstone en av dem men jag är alldeles för luttrad för att ropa hej innan jag har beskedet svart på vitt. Ett litet käckt tjena får duga så länge.

 

I lördags körde jag VIK:s J-20 lag till Norrahammar där det skulle spelas hockey mot HC Dalen, botten mot toppen.
För VIK var det mer eller mindre ett omöjligt uppdrag att ro iland den här matchen, möta serieledarna med bara 12 man varav en av dom ringts in trots att han slutade med hockey för ett år sen är ju inte lätt.
Dalen fick in en puck redan efter 40 sekunder och man trodde ju att det skulle vara kört redan från start men VIK kom igen och lyckades till slut peta in en puck.
Denna puck var nu den enda som petades in också allt medan Dalen till slut satte puck nummer 15 i kassen och förnedringen var ett faktum.
Nu hör det till saken att den så kallade domare som dom grävt upp ur något dike någonstans nog borde ha stannat kvar där. Trots flaskbottnar till glasögon var han i det närmaste att likna vid en cyklop, jag har aldrig sett maken till enögd domare förut.
Det är rent förjävligt att det får vara så fruktansvärt dålig standard på domarna vid en J20 match, till och med folk från det andra laget höll med mig när vi diskuterade igenom hans agerande.
När matchen var över var jag på väg för att erbjuda honom mina läsglasögon men en av VIK:s spelare avrådde mig från det med motiveringen att han redan fått sitt arvode.
Det var i alla fall i mitten av den första perioden som det hände, jag satt strax bakom speakerbåset och bevittnade tragiken på plan när det blev ett hopslag.
Pucken kom i en hiskelig fart mot mitt håll och mina instinkter sa mig direkt att jag skulle knipa ihop benen för att inte pucken skulle gå in mellan benskydden.
Nu var det ju bara det att jag inte hade några benskydd på mig, det hade nog sett en smula konstigt ut, men reflexen satt ju där i alla fall.
Så nu sitter jag här med två mer eller mindre identiska blåmärken på mina vader, det gjorde dessutom rent förbannat ont kan jag meddela.
Jag plockade upp pucken och linkade iväg med den till speakerbåset, jag kände ingen större längtan efter att spara den, hade det varit en HV match så hade jag kanske tänkt annorlunda men en J20 match, nja.
Dessutom, vad fan ska jag med en puck till, jag spelar ju inte hockey längre men kanske ska jag börja igen, reflexerna sitter ju där i alla fall.
Det enda som saknas är konditionen, spelsinnet och Ungdomens Källa, men sen kan jag nog börja igen.
Trots förnedringen var det en relativt god stämning i bussen på väg hem ändå, ett fenomen som jag faktiskt råkat ut för innan även då med J20.
Det är ett härligt gäng och man vet att man alltid kommer att ha en bra dag på jobbet när man skjutsat dom, oavsett hur resultatet än blir.

 

 

Avslutningsvis vill jag denna dag tillägna denna blogg min kära mor som idag fyller hela  70 år!
Ja må hon leva i åtminstone 30 till…
Jag hoppas och tror att du får en bra dag morsan, firandet får dock vänta tills strax innan nyår, men det finns ingen som helst anledning til oro…mohahahahahahaha…..

 

 

Väderläget: +2, kallt, klart och blåsigt, ja jävlar.