Ibland ter sig livet en smula orättvist om ni frågar mig, anledningen till detta påstående grundar sig i att jag under gårdagen pratade med en polare på telefon och han berättade för mig att han också slutat snusa och i samband med det gått ner 5 kilo i vikt! I och för sig hade han varit sjuk och det var väl också största anledningen till att han gått neråt men ändå, jag blir lite avis ändå, inte på sjukdomen men på nedgången. På den egna fronten är det en ständig kamp mot sötsuget som eskalerat i en allt snabbare takt sedan jag slutade snusa, gårdagen på jobbet var nog den värsta jag någonsin genomlevt. Jag tuggar tuggummi så att käken snudd på går ur led men trots det så skriker hela kroppen efter mer och mer sött och nu börjar jag så smått fundera på om jag inte lider brist på något av alla dessa otaliga ämnen man har i kroppen. Det kan fan inte vara normalt att gå omkring och vara sugen på en massa godis dagarna igenom, framförallt inte när jag ju anstränger mig så hårt för att gå ner i vikt. Jag har förvisso inte fallit för frestelsen än men ibland är det farligt nära, en inköpsresa till godisbutiken i Gunnebo är nära förestående. Dagen till ära är jag i alla fall ledig och min hustru är hemma även hon, det underlättar faktiskt i och med att jag ju faktiskt inte kan ge mig iväg och inhandla godis, hur gärna jag än vill. Jag har drabbats av ytterligare ett litet men dock bakslag då mitt ena knä har gett upp och antagit formen av…tja, handboll är väl det närmaste jag kan komma i liknelse. Det hämmar mig i nästan allt jag tar mig till men framförallt i min strävan att vara ute och promenera minst en halvtimme varje dag. Jag försöker att ignorera smärtan men det fungerar helt enkelt inte, jag måste nu vila knät i form igen och efter det får jag väl försöka komma igång igen i mindre skala. Det sura i det hela är att det denna gång är vänster knä som bråkar och det gör ju inte det hela mycket bättre, det borde väl räcka med ett kan man ju tycka men det tycker tydligen inte den gamla kroppen. Men det kunde ju har varit värre, man kunde ju ha varit Moderat.

I veckan som gått fick vi ju en ny partiledare i Jonas Sjöstedt, inte mitt förstaval men jag tror att det kommer att bli bra i alla fall.
Tacknämligt, åtminstone i mina ögon, är att det i alla fall inte blev delat partiledarskap. något som jag varit emot redan från första dagen det kom som förslag.
Jag lyssnade på Sjöstedts första tal på tuben och jag blev faktiskt en smula imponerad, jag hade i stort sett aldrig hört honom tala innan så jag gick in i det med öppna ögon men jag blev positivt överraskad.
På sikt är jag övertygad om att vi kommer att höja oss både medlemsmässigt men också rent politiskt, det som gäller för oss alla nu är att vi hjälps åt att värva väljare från båda blocken.
Jag har ju efterlyst lite mer rock ‘n roll i partiet men jag har inte fått något gehör alls för den önskan, vi har inte ens haft något styrelsemöte på ett par månader nu vilket känns en smula underligt.
I kväll ska jag dock på ett möte i partilokalen men det är Kulturgruppen som ska samlas för att försöka börja tråckla ihop den kommande solidaritetsdagen i slutet av Mars.
Vi började ju spåna om det här för ganska länge sen och alla tyckte vi väl att det var gott om tid och ingen anledning till att stressa på det hela, nu är vi 2½ månad ifrån och inget är planerat ännu.
Jag vet av erfarenhet att det är en helvetes massa saker som ska gå i lås så jag hoppas att vi kommer ganska långt i kväll, vi måste helt enkelt börja jobba med det här nu.
Stämningen i gruppen är väldigt bra så jag hoppas och tror att det kommer att bli bra i slutändan i alla fall.
Vi är alla ganska ivriga att få till en gala som folk kommer att prata om flera månader efteråt och då i positiva ordalag.
Det kommer väl troligen att bli så att politiken får stå åt sidan lite för min del medan jag jobbar med galan, tiden räcker liksom inte riktigt till men jag ska försöka så gott jag kan att ägna mig åt båda.
Det blir en hektiskt period framöver men det kan ju kanske få mig att tänka på något annat än sötsaker, inget ont som inte för något gott med sig.

På lördag ska det hållas en demonstration i Stockholm mot vår folkmordsminister, ja ni vet han med den blåa blod och oljebesudlade kavajen.
Det verkar som om han är livrädd för att de båda fängslade journalisterna ska komma hem och berätta för omvärlden om Lundin Petroleums inblandning i Etiopien.
Hade jag kunnat hade jag själv varit på plats i Stockholm men nu kan jag bara delta rent mentalt med en stark förhoppning om att allt fler människor får upp ögonen för vad det är för typ av folk vi har invalda i riksdagen.
Att Sverige som demokratiskt land håller sig med en utrikesminister som drar ner landet i smutsen med statsministerns goda minne är för mig en gåta, hur är det ens möjligt?
I och för sig så blir man ju inte förvånad i och med att det handlar om moderaterna, Reinfeldt är ju ingen stark ledare och är troligen livrädd för folkmordsministern, vad finns det annars för anledning till att han inte reagerar?
Jag hoppas, även om det inte är särdeles troligt, att åtminstone något mediabolag finns på plats under manifestationen och rapporterar om vad som verkligen händer.
Dessvärre är det väl så att borgarbrackorna som styr tidningarna helt och hållet går i Reinfeldts ledband och skriver det som han önskar ska komma fram, titta bara på drevet mot Juholt.
Min styvfar sa några kloka ord om just detta, samma mediahets pågick mot Palme på sin tid eftersom borgarna var livrädda för honom.
Hans kunskap, politiska skicklighet och förmåga att debattera gav borgarna skrämselhicka och drevet gick, dock utan att dom lyckades få bort honom, till det krävdes en mördare, lejd eller inte, det lär vi aldrig få veta.

Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt och gratulera min gode vän Sachiko som idag fyller 38 år. Ja må hon leva i minst hundra år till. Ha en underbar dag kära polarinna, du är bäst!

Väderläget: +5 och all snö har smält bort, tjo hooo…ja jävlar.