Konspiration!

Så där ja, nu har jag uppnått den vikt som jag svurit på att aldrig uppnå, resan dit har varit riktigt behaglig och till och från även smaklig.
Vid den numera obligatoriska viktkontrollen som sker varje kväll, oftast i samband med att min hustru är någon annanstans än just där vågen är belägen, fick jag idag en triss som lös upp mot mig.
Tre identiska siffror hånlog, munlöst men ändå, mot mig när jag till slut lyckats tränga undan så pass mycket av magen att underlaget blev synligt.
Stånkande steg jag av vågen och satte foten över displayen för att dölja alla bevis som kunde ge en vink om hur det står till med min allt mer slappa lekamen.
Egentligen borde jag nog när som helst fira nåt slags jubileum, det torde röra sig om ett par år nu när jag sagt varenda kväll att; ”jorå, för fan, i morgon blir det sundare mat och en sväng till gymmet, nu jävlar sätter jag igång.”
Dessvärre lyssnar jag inte på mig själv, jag har utvecklat en selektiv hörsel som jag blivit riktigt duktig på att behärska, säger någon till exempel ”pizza blir man tjock av”, så hör jag bara det första ordet och innan det ens är färdiguttalat sitter jag i telefonen och beställer en.
Jag borde ju förstått att något inte var riktigt som det skulle idag då jag var ute i Ankarsrum för ytterligare ett femtimmarspass hjärndöd körning, senast jag hade den här tjänsten var i fredags, nu duggar dom tätt dom jävlarna.
På min rast så hade jag för avsikt att åka till Folkets Hus för att där i lugn och ro sätta mig på muggen och filosofera en halvtimme, nåt måste man ju ta sig till när man ändå inte har något annat för sig.
Det lät ungefär som ”sproiing” när ekvatorn (min livrem) gav upp och den nit som höll spännet försattes i evig vila någonstans inne på det dunkla golvet.
Dom allra flesta hade väl tagit detta som en varning om att även arbetsbyxorna snart kommer att spricka i sömmarna om inte matintaget minskas, jag menar man kan ju inte flytta byxknappen hur långt som helst.
Jag såg det dock inte så, jag såg det mera som ett konstruktionsfel som måste åtgärdas innan morgondagens arbetspass inleds, det är lite svårt att köra om brallorna hänger på halv stång.
Men visst, jag hade det i alla fall lite i åtanke då jag lite senare var och handlade en flaska mineralvatten på affären, det var i alla fall min avsikt att det blott och enbart var vad som skulle införskaffas.
Tanken blev dessvärre som bortblåst då jag råkade ut för den konspiration som fått ge namn åt den här bloggen, jag kommer nu hädanefter att hålla Marabou skyldig om det blir fler livremsbrott i framtiden.
Alla vet, inte minst affärerna i Byhåla med omkrets, att herr skribenten är mer än lovligt förtjust i salt lakrits.
Dessa nidingar på Marabou har nu alltså blandat detta tillsammans med sin smaskiga choklad och lagt till texten ”limited edition” på omslaget, bara för att jävlas med mig!
Det går ju helt enkelt inte att låta bli, en kaka inhandlades snabbare än man hinner säga glufs och den var halvt uppäten redan innan jag kom ut till bussen.
Hade det varit en dietist i närheten hade hon troligen fallit död ner i blotta förskräckelsen över att man kan missbruka kalorier så pass och dessutom i ett sånt rasande tempo.
På sätt och vis är det ju rätt bra att dom inte kommer att sälja den så länge men nu gäller det för mig att hålla mig undan från allt vad matvaruaffärer heter tills dess dom är borta från hyllan.
Till mitt försvar vill jag i alla fall säga att jag trots fettisdag och allt inte har inmundigats så mycket som ett uns mandelmassa ens en gång, troligen är det ju mindre kalorier i en semla än vad det var i chokladkakan men ändå.
Personligen så anser jag att det är lite korkat med bara en enda dag där man får tillåtas vara fet, jag kör hela veckan jag…
Men i morgon ”blir det sundare mat och en sväng till gymmet, nu jävlar sätter jag igång.” jag ska bara….

 

 

 

Väderläget: -1 och frosten ligger som ett kristyrtäcke över gator och torg, ja jävlar.