Skrivet av: kenn1 | maj 25, 2018

Gamla sår blir som nya…

Är det något jag är hyfsat bra på så är det att ta mig igenom ledsamheter, motgångar och allehanda negativa spiraler man då och då, allt för ofta, drabbas av.
Jag har bl a gått igenom en skilsmässa som jag tog mig igenom förvånansvärt lätt.
Jag har vid två tillfällen tvingats in i vidriga bouppteckningar där en före detta släkting till mig bråkat som fan innan ens liken av de döda hunnit kallna, det har jag tagit mig igenom.
Jag har blivit misshandlad av en stinktrut med en IQ på strax under fiskmås, det tog jag mig igenom med äran i behåll.
Jag har råkat ut för en viss herr Satan som blåste mig på både pengar och jobb, det tog jag mig också igenom.
Jag blev pålurad en jävla Ford av Öviks största bilskojare, som redan vid försäljningen visste att topplockspackningen var gången, det har jag inte riktigt tagit mig igenom än men jag är på god väg.
Visst fan svider det när man åker på en pump men man lär sig väl alltid något av det, det är väl i alla fall vad man hoppas på.
En del saker tar dock lite längre tid att ta sig igenom och i det fall jag ska beskriva nu tog det jävligt lång tid att ta sig igenom men det behövdes inte mycket för att allt skulle blossa upp till ytan igen.

Ja, jag vet, nu för tiden är det bara tråkiga jävla bloggar som man inte finner någon anledning att dra på munnen åt om man nu inte är lagd åt det håll som gottar sig åt andras olycka, det finns ju den kategorin också.
Jag tvingar dock ingen att läsa det jag skriver, det är helt och fullt frivilligt men vill du skratta så kan du bryta här och kolla in nån annan blogg istället.

Under hela min skoltid har jag alltid haft nåt så ini helvete svårt att lära mig saker och ting.
Det mina klasskompisar lärde sig på en vecka fick jag slita med i kanske två rent av tre veckor istället, men nej jag är inte dum, även om många skulle hävda motsatsen.
Jag hade då, och har till dags dato, fortfarande svårt att koncentrera mig när jag sitter vid något som kan liknas vid en skolbänk.
Det var ju egentligen inte konstigt att jag skolkade så mycket som jag gjorde under hela högstadietiden, jag gick ungefär halva sjuan och sedan var det väl två veckor i åttan och två veckor i nian, resten var skolk och pryo som det hette då.
Jag trivdes aldrig i skolan och de första fem åren blev jag rätt rejält mobbad vilket ju inte direkt fick mig att gilla skolan mer.
Trots att mobbingen tog slut den dag då jag siktade in mig på den nya skolans största plågoande och slog ut två av hans framtänder, tog det ändå jävligt lång tid innan jag någorlunda kommit över det.
Hela min uppväxt har präglats av det jag råkade ut för i skolan och det var även därför jag avslutade allt vad skola hette direkt efter nian var slut.
Nästan helt tvärtom har det då istället varit då jag fått lära mig saker och ting i praktiken, många gånger har jag till och med varit i fronten.
Men så ska det skrivas nåt teoriprov och då är jag lost igen, en av de få bra lärare jag haft under åren förklarade för mig vad det berodde på men vad han sa har jag för länge sedan glömt.

Med det här i bakfickan är det kanske inte så underligt att jag avstått från en del grejer som jag verkligen skulle vilja kunna, blotta tanken på att det ska skrivas teori får det att vända sig i magen på mig.
Jag har ju förvisso körkort men ångesten och våndan innan jag hade det i min hand går knappt att beskriva, många gånger var jag på väg att ge upp.
Jag har ju dessutom utsatt mig för det flertalet gånger då jag ju skaffat tung behörighet och motorcykel men ångesten har inte avtagit det minsta trots att jag klarat varenda ett av mina körkort på första försöket.

Varför berättar jag då min mörkaste hemlighet för er måntro?
Jo, det är för att jag känner mig nödd och tvungen att berätta det i och med att jag mot alla odds trotsade min ångest och motvilja mot skola och teori.
Jag fick uppbåda all min viljestyrka och det tog faktiskt några år innan jag till slut vågade mig på att ansöka om att gå en kurs i jägarexamen.
Jag försökte verkligen anstränga mig och tyckte faktiskt det var riktigt roligt att träffa andra med samma intresse dom kvällar kursen var.
Intresset för skog och mark har alltid funnits hos mig, jag tillbringade många timmar i skogen istället för på skolbänken och det var egentligen bara där jag trivdes.
Naturligtvis bommade jag den första skrivningen, hade fyra fel för mycket, något som grämde mig nåt så ini helvete, så nära men ändå så jävla långt ifrån.
Ingen ko på isen dock då det skulle bli en ny chans redan veckan därpå, problemet den gången var att jag skulle iväg och jobba på natten och var stressad redan innan provet satte igång.
Att examinatörerna inte kom förrän ca 20 minuter efter utsatt tid sänkte inte stressnivån direkt heller.
Jag satte igång med provet och tyckte själv att det gick riktigt bra men hej vad jag bedrog mig, den här gången hade jag nio fel för mycket och nu blev jag knäckt.
Det blev mycket grubbel både på jobbet den natten och nästkommande vecka efter, jag mådde inget vidare och kände mig totalt oduglig.
Nu var det en chans kvar och nu skulle det skrivas innan vi hade skjutövningen en helg framöver.
Jag fick reda på det när jag ställde en fråga på den interna fb-grupp vi alla i gruppen tillhör, tonen var rätt skämtsam till en början och det sades att vi skulle skriva först och sen göra skjutövningen.
Jag skrev då på skämt att det vore ju bättre om kursledaren gjorde provet åt mig så kunde jag koncentrera mig på skjutandet istället och vips var jag tillbaka i skolan igen.
Svaret jag fick var nu av en helt annan karaktär, jag fick veta av kursledaren att han starkt funderade på om jag var ett jägarämne alls, ”att jag verkade vara en som skulle kunna skjuta en älg och sedan bara lämna den i skogen för att det är för mycket jobb att ta hand om den.”
I nästa inlägg menade han på att ”jag skulle kunna skjuta en fågel utan att ens bry mig om vad det var för sort, huvudsaken var ju att jag fick skjuta något!”
Hur man som kursledare kan vräka ur sig något sådant är för mig en gåta, hur i helvete är man funtad i huvudet när man skriver så?
Givetvis blev jag ju förbannad och sa flera gånger att det ju för fan var ett skämt och att han bara var patetisk som inte fattade att jag sagt det på skoj.
Vi fick då uppmaningen från en annan av kursledarna att vi skulle ta det hela privat istället och jag valde då att svara den andra ledaren via ett privat mess.
Där fick jag veta att jag minsann utsatte mina kurskamrater för dumma kommentarer och han menade på att den jag rök ihop med inte alls hade haft någon dålig ton gentemot mig…men han höll ju inte honom om ryggen, oh nej då!
Fick aldrig reda på vilka kommentarer jag hade fällt eftersom han sedan vägrade att svara mig.

Så…tack så hemskt jävla mycket att ni på bara en enda timme under en kväll fråntagit mig min dröm som jag har kämpat i flera år för att uppnå.
All min uppoffring och min självtillit har ni lyckats ta ifrån mig och jag vet ju sen förut hur lång tid det kan ta att komma över det.
Jag har givetvis anmält kursledaren till det studieförbund det kräket representerar, dock lär det knappast vara troligt att dom betalar tillbaka avgiften till mig.
Jag betvivlar det starkt, men kanske börjar jag om igen men då med ett helt annat studieförbund och en helt annan kursledare.
Hela den här kursen har varit en totalt bortkastad tid och jag hoppas verkligen ingen annan ska behöva stå ut med en sådan behandling som jag tvingats utstå.
Jag stod inte ut med mobbare när jag var barn så varför skulle jag stå ut med vuxna sådana?
Jag ber er två, ni vet själva vilka ni är, att dra så långt åt helvete ni bara kan komma!
Måtte jag aldrig träffa någon av er igen!!

Skrivet av: kenn1 | maj 9, 2018

Tankar i Maj

Det är en smula underligt hur det kan te sig ibland, jag tänker då närmast på min arbetssituation.
Jag går ju på timmar och har inte mindre än två arbetsplatser så man kan ju tycka då att jobben borde hopa sig och man till och med måste tacka nej till erbjudanden.
Nu är det inte så, vissa månader jobbar jag väldigt mycket, för mycket enligt vissa mindre individer i min familj, medan det andra månader knappt finns nåt att göra.
Förra månaden och denna har det varit några strönätter och man ska väl tacka sin lyckliga stjärna att man än så länge får stämpla resterande dagar men då vill det ju till att man inte glömmer bort att skicka in sin aktivitetsrapport.
Jodå, det har jag glömt, tre gånger nu sen jag blev arbetslös, första gången får man en varning (tycker ju att man borde lära sig då men inte fan) andra gången blir man av med en dag och tredje gången blir man av med fem dagar.
Skulle det hända igen blir man avstängd i 10 dagar och därefter blir man avstängd för gott, det är fina lagar och regler man måste uppfylla för att inte storebror ska ta dig i örat.
Jo, jag vet, felet är mitt men det ska fan komma ihåg allt hela tiden, speciellt i min ålder.
Det blir en spännande tid nu framöver men jag behöver ju gå ner i vikt så varför klaga, det kunde ju trots allt varit värre, jag kunde ju ha bott kvar i Västervik…
Snart blir det dock lite mer ordning på torpet då mitt sommarschema kommer igång i Juni och jag har ju dessutom min lilla tripp till Göteborg att se fram emot.
Resan dit och hem samt konsertbiljetten är redan betald och klar så det är bara att åka och se glad ut, det är verkligen nåt jag ser fram emot.

På försäljningsfronten står det dock stilla, jag har haft några intressenter på det gröna helvetet men än så länge är det bara ett halft löfte om att komma och titta på den.
Det var förvisso en som hörde av sig och frågade om jag inte kunde komma ner till hans arbetsplats med den så han kunde få kika på den!?!
Trots att jag skrivit i annonsen vad det är för fel på den och att det med stor tydlighet framgår att den inte går att köra så tyckte han att jag borde ta ner den dit.
Jag förklarade klart och tydligt att det inte var möjligt med anledning av felet på den och att man dessutom får se till att transportera den härifrån alldeles på egen hand.
Det föll tydligen inte i så god jord då jag fick ett ok med en sur smiley bakom.
Jag förstår inte riktigt hur en del är funtade, jag har satt ner den till 2000:- och ändå tror folk att det bara är att tuta och köra, innan jag satte ner priset på den var det till och med en som hävdade att han brukade få bilar gratis eftersom han var arbetslös och hans fru var sjukskriven, jag önskade honom lycka till.
Jag fick dock en intressant kommentarer på facet, en kille som jobbat hos den allt annat än ärliga bilskojaren som lurade på mig fordjäveln berättade att det satans aset visste att packningen var gången redan då jag köpte den, något han förnekat hela tiden.
Han har lovat att ställa upp och vittna om jag nu ids gå vidare med ärendet men då det tar så jävla mycket energi så skiter jag nog i det.
Jag har en polare som skulle hjälpa mig men det händer ingenting så det är nog tyvärr bara att inse att jag lärt mig en dyrbar läxa…igen.
I dagsläget vill jag bara ha bort skiten från min gård så att jag åtminstone slipper se helvetet varje gång jag tittar ut, detta kommer att ske på ett eller annat sätt, antingen om nån förbarmar sig över den eller om jag tar den till skroten, bort ska den i alla fall.

Det har nu gått en tid sedan jag lade ner Lurfwprojektet och än så länge har inte suget efter att spela kommit tillbaka, snarare tvärtom, gitarren har stått i garderoben ända sen dess och det ser inte ut som om den ska komma fram inom överskådlig tid.
Det är rätt märkligt att något man har gillat så mycket bara försvinner och blir till ett suddigt minne, det återstår att se om det kommer fram igen.
Den lilla energi jag har kvar går nu åt till att försöka klara min jägarexamen, jag får ytterligare en chans att klara teorin nån dag framöver men i ärlighetens namn är jag inte så jävla säker på att jag kommer att klara det den här gången heller.
Hoppas gör jag ju givetvis men det är ju så med mig att så fort det dra ihop sig till prov försvinner det mesta jag läst ur huvudet och jag får gissa på en tredjedel, minst, av frågorna.
De gånger jag skrivit teoriprov där körkort varit på tapeten har jag alltid klarat mig på första försöket men jag inser ju nu att det bara var ren jävla tur.
På nåt sätt ska jag väl förhoppningsvis ta mig igenom provet och man kan väl inte annat än önska att det ska gå bra nästa gång, det kommer att bli förbannat dyrt annars.

Men hur det än är så är det ju såsen som är godast.

Skrivet av: kenn1 | april 19, 2018

Tankar i moll

Ibland så räcker helt enkelt inte tiden till, inte minst märks det när man kollar hur lång tid som gått sedan jag bloggade senast, nu känner jag i alla fall att det är dags igen.
Jag tillhör ju det klientel som till och från måste skriva av mig men jag kan redan nu utlova att det inte kommer att vara så mycket humor i den här bloggen så är det vad du söker kan du sluta läsa redan nu.
Det har runnit många liter vatten under broarna sen morsan dog, en bit av mig själv dog ju samtidigt med henne och vi fick ju tyvärr inte sörja riktigt på allvar förrän tvisten med blodspengarna var över.
Det jävla as som påstår sig vara släkt med mig, men vars existens jag själv definitivt förnekar, har gjort till sin livsuppgift att på sitt eget egoistiska vis jävlas så mycket hon bara kan med allt och alla, gärna gå över lik för att komma över ett skärv extra.
Hon har dessutom manipulerat sina ungar med lögner och påhitt vilket fått dom att ta avstånd från både mig och deras morfar.
För egen del rör det mig inte i ryggen, min kontakt med dom har ändå inte varit så särdeles frekvent under åren, förr eller senare kommer ändå sanningen fram och då får man ju hoppas att dom tänker till, dock inget jag räknar med.
Vad aset i fråga nog inte hade räknat med var att Kronofogden hade full koll på ärendet och enligt vad jag har fått veta fick hon inte ut en spänn vilket förhoppningsvis måste ha känts riktigt illa efter allt bråk hon ställde till med.
Jag kallar det Karma!

Min livlina under det här året har varit mitt band, varje gång vi skulle repa såg jag fram emot det och kunde för några timmar koppla bort alla ledsamheter och dystra tankar.
Den livlinan är nu borta och Lurfw som band finns inte längre, må det vila i frid.
Jag kanske inte ska klaga eftersom nedläggningen skett på mitt initiativ och anledningen är att vi först hade ett avhopp då vår eminente medmusikant Wikberg hoppade av då studierna och dom andra band han spelar med tog alldeles för mycket tid i anspråk.
Det var väldigt tråkigt men livet måste ju gå vidare, vi annonserade efter en ny gitarrist/sångare och fick napp ganska snabbt och ”Kimmen” dök upp på ett första rep.
Jag och han kände varann på pulsen, Edlund var sjuk och kunde inte vara med, men vi spelade lite tillsammans och kände väl båda två att det här kunde bli nåt.
1½ vecka senare hoppade även han av eftersom hans jobb tog för mycket tid i anspråk och han kände att han inte kunde ge oss det vi ville ha.
Då gick luften ur mig totalt och jag bara kände att nä, nu skiter jag i det här, jag bestämde mig där och då för att lägga ner hela projektet.
Det kom nog som en liten chock för Edlund men jag kände då, och jag känner nu, att det var det enda raka, det finns en gräns för oss alla och min är nu nådd.
Edlund spelar i två andra band också så det lär inte gå nån nöd på honom men själv har jag lagt ner allt vad spelande heter.
Jag finner ingen som helst glädje i det längre och har därför ställt in guran i garderoben och där får den stanna, lusten kanske återvänder en dag men mest troligt är att den får stå och samla damm några år sedan säljer jag den.
Det är märkligt hur saker och ting kan förändras över en natt, det som förr var min glädje och mitt andningshål är nu något jag inte ens vill röra vid och det märkligaste av allt är att jag inte känner någon saknad.
Jag har ju aldrig varit någon gitarrvirtuos men ändå känt en viss tillfredsställelse över att kunna få den att låta någorlunda hyfsat, men inte ens den känslan uppnår jag längre, den är död.

Mitt i den här jävla soppan har jag parallelt gått en kurs för att ta jägarexamen, inte egentligen så mycket för jaktens skull utan mest för att få en anledning att ta mig ut i skog och mark lite oftare än förut.
För mig är det ren och skär avkoppling att sitta på en stubbe i skogen och bara filosofera för mig själv, känna hur stress och bekymmer rinner av och bli lite mer tillfreds, om än bara för en liten stund.
Skulle man sedan få med sig en liten stek hem är ju det en extra bonus men det är inte den huvudsakliga anledningen.
Som alltid när man går kurser är det ju en jävla massa man ska nöta in och för en gammal stöt som mig är det extra jobbigt eftersom jag har så evinnerligt svårt för teori.
Jag får ångest bara vid tanken på att sitta i ett klassrum men just den här kursen har varit lite annorlunda i och med att det handlat om sådant jag faktiskt är intresserad av.
Vi har dessutom haft väldigt bra kursledare som varit, och är, sakliga och som förklarar på ett bra sätt, många skratt och många härliga jakthistorier.
Tyvärr är det ju så att man i slutet av en teoretisk kurs naturligtvis måste skriva ett prov också, och nu var ångesten tillbaka igen.
Jag har under hela min skoltid aldrig läst på eller ens skrivit ett prov värd namnet, jag var totalt ointresserad och var mestadels i bowlinghallen, på stan eller hemma och sov de dagar vi hade prov.
Den här gången var det naturligtvis annorlunda, jag pluggade som fan, gjorde test efter test på jägarsidan och tyckte mig kunna det hela ganska bra.
All den kunskapen var som bortblåst då vi skrev provet i går, det gick väl rätt hyfsat ändå men jag hade 14 fel på 70 frågor och det var fyra för många.
Nu måste jag skriva om provet igen nästa vecka och ångesten har redan infunnit sig eller den har egentligen inte släppt från gårdagen, bara eskalerat.
Jag måste ju klara teoribiten också annars blir det inget praktiskt prov till våren och då var ju meningen med att gå den här kursen totalt onödig.
Man får förvisso skriva om ända tills dess att man klarar det men det kostar pengar varenda jävla gång och den varan har jag inte allt för mycket av.
Jag har nog aldrig varit mer besviken på mig själv än vad jag var i går, efter allt jävla pluggande så fastnade det inte lika förbannat, det är inte konstigt att man var den man var när man gick i skolan.
Nu har jag två saker jag måste ro i hamn, det ena är att klara den här jävla teorin och det andra är att bli av med det gröna satans helvetet som står på min gård och som jag blev pålurad av Öviks mest oseriösa bilhandlare.
Skiten ska bort i sommar om jag så måste ge bort den eller ta den till skroten men det är sista vintern den står på min tomt i alla fall.
Jag har för länge sedan gett upp hoppet om att få ersättning så jag vet ju redan att jag kommer att förlora en jävla massa pengar på skiten, frågan är bara hur mycket.

Ja vadå, jag sa ju att det inte skulle bli någon rolig blogg idag…
Men våren är i vart fall kommen så det kan man ju glädja sig åt lite i alla fall.

Skrivet av: kenn1 | november 25, 2017

På rätt väg…

Ni vet den där känslan, man har den i maggropen och den ligger där och gnager hela tiden och det enda man önskar är att man kunde göra allt som stod i ens makt för att få bort den.
Just den känslan har jag nu, efter lite mer än tre år, lyckats dämpa till ett svagt kurrande istället.
Som ni säkert minns ni som följt mig under åren blev jag utsatt för både bedrägeri och misshandel när jag bodde i den allt annat än trevliga byhålan Västervik.
Det ledde bland annat till en ekonomisk katastrof då jag ju i och med bedrägeriet blev av med jobbet och till på köpet avstängd i tre månader från a-kassan.
Vid det här tillfället var min yngsta dotter ett par månader gammal och det var inte direkt någon trevlig värld vi välkomnade henne till.
När vi i familjen hade det som allra jävligast och himlen var som allra mörkast kom det en ängel, levandes på Jorden, och räddade oss från den djupa avgrund vars kant vi befann oss på.
Jag hade förmånen att få gå en vis-kurs ett par dagar under sommaren och på denna blev jag bekant med Eva, som kom att bli, och alltid kommer att vara, en av mina allra bästa vänner.
Jag har alltid satt en ära i att kunna stå på egna ben och min tjurskallighet har alltid satt stopp för att be andra om hjälp, likadant var det den här gången, jag hade gett mig fan på att jag skulle klara av det även nu.
Då, utan att jag bad om det, skickade hon oss en i mina ögon rätt så stor summa pengar och den donationen räddade livhanken på oss, i samband med det började det också ljusna för oss.
Jag minns mycket väl hur tårarna strömmade ner för mina kinder av hennes gåva när jag kände att vi, mot alla odds, faktiskt skulle klara det hela .
Då och där bestämde jag mig för att om jag någonsin kommer på fötter igen ska jag att göra allt i min makt för att återgälda hennes gåva och så en vacker, eller vacker och vacker men i vart fall dag, så kunde jag det.
Det blev ett ganska stort oväsen när cirka ett ton sten föll från mitt bröst men helvete vilken härlig känsla att äntligen, efter så många år, kunna ge tillbaka lite och få bort det där jävla gnagandet från magen.
Sedermera blev jag även god vän med hennes exmake Lillis, som också han ställde upp och stöttade mig trots att han egentligen inte kände mig.
Jag fick bo hemma hos honom när jag jobbade i Göteborg och under den perioden djupnade vår vänskap, i dag håller jag mina två vänner för att vara just de två människor som utstrålar mest värme och generositet av alla jag nån gång har lärt känna.
Vet med er Lillis och Eva att min kärlek och respekt för er är mycket djupare än jag rent fysiskt kan påvisa, ni är bara så satans bra och, på ett vänskapligt plan, älskar jag er båda!

I skrivande stund är jag inne i en period som präglas av arbete, jag har fått åtta nätter på raken och det är jag, tror det eller ej, väldigt tacksam över.
Visst är det jobbigt att gå så många nätter i rad men det kompenseras av att jag får en hyfsad lön i December och dessutom hinner jag stressa ner lite eftersom jag ju snart åker till Thailand på en liten minisemester.
Min svärmor har varit på besök i snart tre månader och jag ska eskortera henne hem, i samband med det tar jag några dagar extra och ska förhoppningsvis komma hem med lite färg i nyllet.
Jag ska hinna med några måsten i Roi-Et under ett par dagar men tänker sedan åka ner till min polare Tomas som har haft den goda smaken av att flytta söderut.
Det har utlovats ett eget rum och tillgång till pool vilket ju inte är kattskit, närheten till flygplatsen är ju inte fel heller direkt.
Jag stannar allt som allt 17 dagar, dom kommer att bli intensiva men jag ska försöka njuta så mycket jag bara kan.
Dock kan jag lova att det inte blir någon fler tatuering den här gången i alla fall, jag tänkte mer njuta av sol och bad vilket ju är en omöjlighet när man är nygaddad..men man vet ju aldrig, det kan ju bli mulet också..

Skrivet av: kenn1 | november 21, 2017

Avslut!

Jag vill börja dagens inlägg med en liten reflektion.

Trots att det var länge sedan jag skrev något nu verkar det som om mina rader är så ini helvete populära att någon till och med försökt ta sig in på min sida för att ändra mitt lösenord.
Just nu vet jag inte vem det är men WordPress håller på att undersöka saken och när jag får reda på vem det är så lär det inte vara helt omöjligt att jag outar namnet, du söker ju helt uppenbart uppmärksamhet.
Men till dig som försökte har jag ett litet råd, skaffa en egen blogg istället eller ännu hellre, skaffa dig ett liv.
Om det är något du vill ha sagt så går det alldeles utmärkt att säga det i kommentarsfältet eller som sagt i din egen blogg.

Anledningen till att jag just denna dag använder mig av bloggen, som ju mer eller mindre somnat in, är att jag har lite för mycket att säga och det skulle ta för stor plats på min fb-sida.
Som ni ju vet så avled min mamma i Mars detta år och det har varit allt annat än lättsamma dagar ända fram till nu då bodelningen är klar och arvsrätten ska betalas ut.

I många år har det funnits en individ som påstått sig vara släkt med mig och det är detta påstående jag nu å det bestämdaste vill avfärda.
Individen i fråga dog i mina ögon redan 1998 och har allt sedan dess bara varit en jävligt obehaglig skugga som jag dessvärre, trots att jag sagt ifrån, fått nyheter om under åren.
I och med att nu blodspengarna ska delas ut så avslutas också banden med individen i fråga, vi har ingenting gemensamt kvar, jag raderar och spolar nu ner allt som har med individen att göra.
Jag ber att samtliga ni som känner individen aldrig någonsin mer nämner dess namn eller berättar något om vad den har för sig, eller har haft för sig.
Jag vill inget veta och jag ställer mig fullständigt likgiltig inför dennes fortsatta liv och leverne, jag hoppas att ni kan respektera det.


I eftermiddag är allt detta över och äntligen kan jag få tid över till att sörja min mamma i lugn och ro.
Ni som själva mist era föräldrar kan nog förstå hur viktigt jag tycker det här är och jag hoppas av hela mitt hjärta att ingen av er någonsin ska tvingas uppleva det jag gått igenom.
Det finns naturligtvis dom som haft det bra mycket jävligare än jag i såna här frågor och mina sympatier ligger hos er.
Det sägs ju att när någon dör kommer asgamarna flygande och tro mig mina vänner, dom finns bland er också, kanske har dom just nu vingarna infällda men när det börjar osa, om så det minsta lilla uns av ett skärv, vecklas dom ut fortare än man kan ana.

Jag önskar er alla (utom en) en härlig dag och ett underbart liv och vem vet, det kanske kommer fler bloggar i framtiden…förutsatt att jag får ha den i fred.

Skrivet av: kenn1 | maj 25, 2017

Funderingar i största allmänhet.

Det här med att upprätthålla ett någorlunda hyfsat flöde på bloggen visar sig ibland vara fan så mycket svårare än det låter.
Ambitionen finns men då det inte händer så överdrivet mycket spännande i mitt liv känns det lite överdrivet att delge er små trivialiteter som har ringa värde.
Den senaste tiden har tillbringats till största del nere i tvättstugan/duschrummet där det lagts golv, ett projekt som jag ångrat tusenfalt sedan jag väl satte igång.
Jag var husägare för ca 12-13 år sen eller vad det var och i det huset lade vi klinker i varenda rum där vi ansåg det vara lämpligt.
Skillnaden då mot nu är att jag då visste precis hur man skulle göra och att jag dessutom hade bra mycket fräschare knän och bra mycket mindre mage då.
Dock sägs det ju att ränderna aldrig går ur men i det här fallet fanns det inte ens fragment kvar av de ränder som en gång funnits, jag letade länge och väl i mitt innersta minnesrum men fick till slut ge upp och googlade istället.
Hur fan klarade vi oss innan Google fanns?
De första tre raderna gick riktigt bra men sen gick det åt helvete, för att inte allt för djupt gå in på detaljer konstaterar jag helt frankt att jag är förhållandevis ganska glad över att det bara är jag och de närmast sörjande som kommer att stöta i diverse tår i de otaliga skarvar som golvet nu består av.
I skrivande stund har jag fortfarande fogningen kvar och det är definitivt inget jag ser fram emot, mina knän skriker vid blotta tanken.
Vad lär man sig då av detta? Jo, har man dålig fysik, är ohänt och får såna här idéer i framtiden så finns det en väldigt bra anledning till att det finns fackfolk som ägnar sig åt sån här självspäkning mot betalning.
Oavsett hur mycket det än kostar så är det i slutändan värt det, tro mig.

Nåt annat jag reflekterade över här om dagen var att jag inte ens kan komma ihåg när jag fick vara i fred på toaletten senast.
När man har barn i den ålder jag har, den ena 12 och den andra snart 4, får man inte många stunder över för sig själv.
Jag brukar ta min tillflykt in på muggen ibland, eller kontoret med den vita stolen som jag brukar kalla den eftersom det är ändå där inne man får sköta sina affärer.
Dock dröjer det inte länge förrän det antingen hörs en röst eller små knackningar på dörren som inte försvinner även fast man i bestämd ton talar om att man är upptagen.
Om inte äldsta dottern är hemma har jag funnit för gott att det är totalt onödigt att låsa dörren, jag får ändå sällskap där inne vare sig jag vill eller inte, det är precis som om föräldrar aldrig mer kommer tillbaka om dom nån gång försvinner ur blickfånget så det gäller att bevaka dom alltid.
Visserligen är det kul att ens barn vill umgås med en men finge jag välja hade jag hellre umgåtts i något trevligare rum än just toan, det finns bra mycket trevligare miljöer att vistas i.

På musikfronten intet nytt, har knappt petat på gitarren sen begravningen av morsan, alla rep vi skulle köra med Lurfw har av olika anledningar blivit inställda men det gör nu inte så mycket då vi ju ändå inte har några spelningar just nu.
Vi hoppas och tror att det ska bli några stycken framöver men det är väldigt lugnt på den fronten, tyvärr.
Nä, nu är det dags att återigen skrubba av golvet så det kan fogas under morgondagen, som jag längtar….

Väderläget: +12, molnigt med regnskurar, ja jävlar.

Skrivet av: kenn1 | maj 16, 2017

Äntligen är det över!

Det tog 3½ år, av ångest, mörka tankar, känsla av hopplöshet och en rejäl jävla ilska över rättsväsendets gnisslande maskineri, 3½ år som både tärt på mig invärtes och som påverkat min omgivning i en negativ riktning men som nu äntligen är över.
I dag, kl 09.30 startade rättegången mot det as som allmänt går under benämningen Satan Jansson.
Åklagaren framlade ärendet i sin helhet och hann knappt komma till punkt innan herr Satan erkänt sina gärningar, det var nästan som att höra en mus pipa.
All den kaxighet han uppvisat i samband med det han gjorde mot mig, givetvis på behörigt avstånd men ändå, var nu som bortblåst, han var som en liten skolpojke som blir uppläxad av rektorn.
Han erkände på samtliga punkter vilket fick hela rättssalen att häpna en smula, inte ens en tillstymmelse till förnekelse.
Han skyllde på att han druckit mycket och mått dåligt under den här perioden, guuud vad jag tycker synd om honom.
Jag brukar i och för sig inte ta mig för att lura mina kompisar eller ljuga ihop historier som är mer eller mindre hårresande när jag är full eller mår dåligt men jag kanske gjort fel hela livet då?
Jag är på sätt och vis väldigt glad över att det nu är slut på det här jävla eländet men trots att det dömdes till min favör lämnade själva domen en lite besk smak i munnen.
Åklagaren sa att om rättegången hade varit för tre år sedan hade han yrkat på fängelse direkt men eftersom det ju gått så lång tid så blev straffet villkorlig dom och 50 timmars samhällstjänst.
Gått för lång tid? GÅTT FÖR LÅNG TID????
Vems fel är det då?
Ska han få mildare straff för att det gått för lång tid, dvs rättsmaskineriets kvarnar har malt på i en så pass långsam takt att det börjat växa mögel i kanterna?
Hade jag fått välja hade jag låst in honom på ett sjukhus, bommat igen dörren och kastat nyckeln i närmsta sjö men nu fick jag inte välja.
Men skit samma, han har fått sitt straff och tyvärr lär det väl gå obemärkt förbi och han kan fortsätta köra sitt race trots att han så bestämt hävdar att han lämnat den delen av sitt liv.
Han må ha övertygat sittande rätt men jag är inte på långa vägar säker på att han ändrat sig allt för mycket, jag har väl dessutom all anledning i världen att misstro honom.

Han blev även skadeståndsskyldig till mig och domaren sa att jag nu bara ska sitta hemma och vänta på att Satan hör av sig med en avbetalningsplan, hur många av er tror att det kommer att hända?
Jag har aldrig varit i den här sitsen innan så jag vet inte hur man gör, jag har redan väntat i 3½ år hur länge till ska jag vänta? 10 år? 20?
Enligt de papper som domare läste upp har han redan innan mitt skadestånd ska betalas ca 150.000 i skulder, känner mig inte allt för hoppfull om man säger så.
Jag ska ringa till åklagaren i morgon och få lite mer kött på benen, förhoppningsvis vet han hur man går tillväga.

Nu är det i vart fall över och jag kan snart stryka ett streck över hela den här jävla historien, funkar Karma kan man ju alltid hoppas på att den slår tillbaka på honom….jävligt hårt!
Jag ställde faktiskt den enda fråga jag ville ha svar på; Varför? Men det kunde han inte svara på, naturligtvis, jag är inte förvånad.
Han var inte karl nog att kunna be om ursäkt för sitt agerande och även om han varit det hade jag inte godtagit ursäkten bara så där.
Han förstörde stora delar av mitt liv och det är inget man slätar över med bara några ord, jag tror faktiskt att jag aldrig kommer att kunna förlåta honom och varför skulle jag?
Han ställde mig på bar backe precis när jag nyss fått mitt andra barn och jag tvingades leva på de få besparingar jag hade och på mina givmilda kamrater som jag fortfarande står i skuld till.
Jag avslutar nu det hela med en uppmaning till alla och envar men framförallt ni som bor kvar i Byhåla, akta er för allt och alla som heter Jansson i efternamn!!
Nästa gång jag vill höra hans namn nämnas är endast i samband med att han har sin dödsannons i tidningen eller om han har fått spö av någon som inte är lika tålmodig som jag var.
Och Satan, ditt jävla as, om du läser det här, vet med dig att jag alltid kommer att hata dig, att jag aldrig kommer att förlåta dig för vad du gjort och att jag missunnar dig allt gott i livet.

Ingen lär väl ändå bry sig om vädret i dag, ja jävlar.

Skrivet av: kenn1 | april 27, 2017

Energidränering pågår…

Jag börjar undra allt mer om jag inte tagit mig vatten över huvudet då jag ju lovat att min blogg ska vara av positiv art.
Nu finns det en hel del politiker som kan ljuga mycket värre än jag, så det får väl bli en och annan mörk liten blogg och sen får jag väl hoppas att jag kommer undan med det, trots allt står det ju var och en fritt att låta bli att läsa om man inte vill.
Varför då denna dova inledning?
Den senaste tiden har inte direkt präglats av något man ställer sig och gör vågen åt, min mammas begravning var egentligen bara startskottet på en hel radda tråkigheter.
Precis alldeles nyss skrev jag en anmälan till Skolinspektionen om missförhållandena på min dotters skola, måhända en enkel uppgift men fan vad det suger energi ur en.
Än mer energi kommer att gå åt för att skriva ner stolpar för den kommande rättegången mot Satan Jansson, en följetong som nu äntligen, efter 3½ år verkar gå mot sitt slut.
Nu kommer jag att tvinga in mig i den allra svartaste delen av mig själv där jag har gömt undan allt skit som den jäveln fört in i mitt liv, nu ska det dras upp till ytan igen och mitt blod lär koka lika mycket nu som det gjorde när det hände.
Jag ser inte fram emot att återigen börja älta det här men jag ser verkligen fram emot att få ett avslut, jag behöver det för att kunna gå vidare.
Många förstår nog inte vidden av det hela och jag klandrar ingen för det men jag önskar verkligen ingen att behöva gå igenom samma sak.
Oavsett vad folk än tycker och tror om mig vet nog, åtminstone de närmaste, att jag faktiskt har ett rätt varmt hjärta och en rätt stor krydda empati för människor i min omgivning.
Jag är inte rasist, ogillar SD och deras inskränkta syn på saker och ting, inte minst människor.
Därför är det kanske inte så konstigt att jag blir både ledsen och upprörd då jag nås av meddelandet att två väldigt goda vänner ska gå skilda vägar efter över 20 år tillsammans.
Jag var på deras bröllop och alla vi som var där var enhetligt överens om att ett äktenskap mellan dessa båda måste vara det ultimata.
Alltid lika kärvänliga mot varann och sin omgivning, alltid ett varmt ord till övers, alltid en kopp kaffe och några goda råd när det behövdes, dom var som stöpta ur samma form.
Nu vet man ju inte vad som ligger bakom och det anstår inte mig att spekulera i det heller men nog fan skulle man önska att man vaknade en morgon och inser att man bara haft en mardröm.
Jag hoppas att ni, trots ert beslut, får fortsätta vara samma härliga människor ni båda är även om ni nu lever på skilda håll.
Avslutningsvis på denna mörka essä dras jag fortfarande med en envis förkylning, febertopparna har varvats med en hosta som nästintill fått lungorna att komma upp i ljusan dager och det har gått åt ca 300 meter toalettpapper för att snyta ur sig det man har inom sig.
Förkylningen gör mig även blind, nja nästan i alla fall, jag har ju linser som jag använder även när jag sover, ja eller använder vet jag inte men dom sitter i alla fall på ögat nattetid med.
Dessvärre kan man inte ha dom i när man är förkyld och man tvingas då ha dom glasögon som man köpte för ett antal år sedan och som definitivt inte har den styrka som krävs för att man sa kunna se det man måste.
Dock fick jag ett par när jag jobbade på Strängbetong som är i vart fall i närheten av det jag behöver, problemet är att dom är ruggigt fula och väldigt tunga men nöden har ju ingen lag.
Nu börjar dock förkylningen sjunga på sista versen, förvisso med rätt hes stämma men ändå, så snart kan jag nog peta in mina linser igen och allt går tillbaka till det normala.
Sen önskar jag bara att allt annat blir normalt också men det är nog tyvärr att begära för mycket.

Väderläget: +7, klarblå himmel men kalla vindar, ja jävlar.

Skrivet av: kenn1 | april 23, 2017

Mitt livs svåraste gig!

I helgen var det då dags för begravning av min mamma, vi åkte ner redan på torsdagen för att slippa ännu mer onödig stress vilket nog var ganska klokt tänk anser jag.
Vi tog det lugnt och vackert som man ju bör när man har sin familj med sig i bilen, tyvärr vet ju inte en del bilister om det utan ska köra så fort det bara är möjligt mellan fartkamerorna, en del omkörningar blev man nästan mörkrädd av.
Vi kom dock ner hela och rena och inkvarterade oss i lillsyrrans lägenhet i Transtrand, en trevlig men väldigt lyhörd tvåa på bottenvåningen med trafiken susandes förbi bara någon meter från det fönster som var beläget där jag skulle sova.
Vis av erfarenhet så hade jag med mig öronproppar så var det mycket störande trafik eller dito grannar under natten så var det i vart fall något jag missade.
Fredagen gick sedan åt till besök hemma hos styvfarsan men allt var under kontroll där så någon hjälp behövdes inte, vi valde då att åka ”hem” till oss för att i lugn och ro förbereda oss för vad som komma skulle.
Jag vaknade först av alla på lördagsmorgonen och redan då kände jag oron och nervositeten i magen, det kom sig av att jag lovat att spela en sång i kyrkan och jag var långt ifrån säker på att jag skulle klara av det.
Vi hade gjort upp med prästen att jag skulle ta ton nästan direkt då kyrkklockorna ringt ut eftersom jag kände på mig att det skulle bli jävligt svårt att ens kunna ta ett ackord om vi väntat till senare.
Prästen sa några väl valda och sedan var det då dags för mig, på väldigt darriga ben, att börja spela.
På något underligt vis lyckades jag stålsätta mig och tog mig igenom hela visan utan att vara sig missa ett ackord eller få rösten bruten.
Tricket jag nyttjade mig av var att inte en enda gång titta på den församlade släkten, jag lyfte bara ett öga nån gång då och då för att inte tappa bort mig bland versraderna och med facit i hand var nog det ett bra trick.
En av mammas stora favoritlåtar har under alla år varit ”Jag ger dig min morgon” och det var naturligtvis den jag framförde, fan vet om jag någonsin kan spela den igen.
Jag lovar, mina vänner, det var det absolut svåraste jag någonsin gjort men jag klarade av det och känner mig oerhört stolt och glad för det, på något sätt känns det som det var ett bra sätt att ta farväl av mamma på, jag hoppas hon uppskattade den.
Förvisso sa den samlade släkten efteråt att nästan alla grät när jag spelade, i normala fall hade jag tagit detta som en förolämpning men i just det här fallet kände jag bara en glädje och en lättnad över tårarna.

Själva ceremonin blev ganska ljus och prästen, som var personlig bekant med mamma, berättade om henne med en värme och en glöd som genomsyrade oss alla som var där.
Han drog sig inte ens för att berätta om mammas passion för melodikrysset som fick samtliga av oss att dra på munnen, han gjorde sitt jobb med bravur och det var nog precis så mamma ville ha det.
Men visst gräts det många tårar, konstigt vore det ju annars, hon hade många vänner och släkten är hyfsat stor men jag tror ändå att dom flesta som var där kommer att minnas den här dagen som en varm och fin dag dag med ett mycket värdigt avslut.
Jag hoppas dock verkligen att nästa släktträff sker under andra förhållanden än i samband med begravning.
Nu är vi på hemmaplan igen och som ett brev på posten, lite försenat alltså, bröt min förkylning ut som legat på lur i veckor.
Jag tror att jag omedvetet hållit den stången under förberedelseprocessen och när jag äntligen kunde andas ut så gjorde den sitt intrång…den jäveln.
Dock är jag tacksam över att den kom nu och inte under lördagen, då hade den här bloggen haft ett helt annat innehåll.
Jag vill avslutningsvis passa på att tacka alla er som hedrade min mammas himlafärd med er närvaro, ni vet, precis som jag, att himlen från och med i lördags blev en roligare plats.

Väderläget: +6, lite mulet och med sjunkande temperatur, ja jävlar.

Skrivet av: kenn1 | april 18, 2017

Döden på besök.

I natt kom Döden på besök.
Det var inte första gången han var i närheten och det lär med all sannolikhet inte heller vara den sista.
Han kom i ett ögonblick när jag inte var närvarande i rummet, ungefär som han tog tillfället i akt för att inte störa mig med sina förehavanden.
Men Döden, du störde inte, du gjorde bara ditt jobb och hämtade hem den fina farbrorn jag vakade över.
Du befriade honom från svåra smärtor och tung andning och tog honom med till den plats där inget sådan existerar.
Den plats som bebos av flera fina människor som jag en gång haft en nära relation med.
Min mamma, pappa, farmor, farfar, mormor och morfar som lämnat oss för en bättre värld där inga sjukdomar finns och alla har ett friskt hjärta som skänker empati mot sina medmänniskor.
Jag är inte på långa vägar religiös men jag när ändå förhoppning om att Livet bara är en station på väg mot nästa mål, att vi fortsätter vår resa i alla oändlighet tills dess vi kommer fram, om vi någonsin gör det.
Den senaste tiden har Döden varit mycket i min närhet, jag arbetar ju på ett ställe där hans anda är insyrad i väggar, golv och tak, varje arbetsdag påminns man ständigt om hur bräckligt livet är och hur kort stund vi faktiskt lever här.
Än en gång så visade sig inte Döden för mig utan valde att komma när jag inte fanns på plats, precis som när han hämtade hem min mamma, då hade han väldigt bråttom, det har jag lite svårt att förlåta honom för.
Jag ville få träffa henne en enda gång till men Döden ger inte några uppskov, hur mycket du än bönar och ber.
Istället får jag nu, tillsammans med min familj och mina vänner ta ett sista farväl där mamma bara är närvarande i anden.
Begravningen är på lördag och vi får göra vårt bästa för att se till att bevara hennes minne och komma ihåg henne som hon var.
Det kommer att bli en tung resa både dit och hem igen men livet måste ju trots allt gå vidare och vi får vara tacksamma för den tid vi fått tillsammans här.


Allt som varit runt omkring den senaste tiden har tagit väldigt mycket energi från mig, jag har jobbat väldigt mycket och försökt bearbeta min sorg samtidigt som jag har känt tvånget att upprätthålla dom vardagliga sysslorna också.
Tyvärr tar ju inte livet hänsyn till att man har det kämpigt utan det kräver att man fortsätter med alla måsten ändå.
Jag har så smått börjat förbereda mig för den kommande rättegången där jag förväntas komma ihåg allt som hände 2013.
3½ år är inte en lång tid men tillräckligt långt för att man ska hinna glömma eller åtminstone förtränga det som sades och hände då.
Jag har en process i gång mot den oseriösa bilhandlare, vars efternamn börjar på B och där man aldrig ska köpa ett fordon, som blåste mig på skrotbilen han sålde till mig.
I skrivande stund har jag inte hört något men då all hantering runt detta sker via mitt ombud så kan jag i alla fall släppa den biten.
Och när man då tror att, jorå, för fan, nu lugnar det ner sig, nu ser vi framåt, då kommer nästa smäll.
En ungjävel i min äldsta dotters klass har uttalat dödshot mot henne på nån av dom här jävla mobbingsajterna som ungdomarna härjar runt på, tror det här var ”Snapchat” eller vad den nu heter.
Hon har haft problem med den här ungen förut och vi har haft möten i skolan och det har lovats bot och bättring.
Det har också varit väldigt lugnt sen mötet i och med att han har fått en assistent som punktmarkerar honom men han finns ju inte där på fritiden och då är det ju tydligen fritt fram att börja hota och skriva nedvärderande saker till min dotter.
Skärmdumpar är tagna, bevis finns och polisanmälan gjordes i går, nu väntar jag bara på kallelse till nästa möte där jag kommer att prata klartext.
Kan inte hans föräldrar få ordning på honom får jag väl ge dom lite goda tips på traven, bara det att han tillåts använda internet och sociala medier tyder ju på en slapphet från föräldrarna men det är väl easiest way out för dom.
Jag klandrar dom inte men detta måste stävjas nu innan det går ännu längre, det har ju redan gått för långt.
Fortsättning lär följa.

Nu tar jag nya tag, försöker komma igenom vad som komma skall och när jag kommer ut på andra sidan blir det nog en blogg om det också.
Misstänker dock att det blir några stycken fler innan dess.

Väderläget: +6, solsken och klarblå himmel, ja jävlar.

Older Posts »

Kategorier